I torsdags var jag glad och förväntansfull. Skulle köpa hem massa fikabröd för min vän Sandra och hennes man skulle komma över vid 10 på förmiddagen, efter vi alla lämnat våra barn till skola och dagis. Så skulle vi få lite vuxentid och ta igen allt vi missat. Vi hade så mycket som vi ville prata om, senaste gången jag pratade med Sandra var på söndagen då vi gick igenom våra kalendrar för att se vilken dag och tid som passade bäst. Hon hade så mycket som hon ville berätta. Vi bestämde även att vi skulle ses med alla barnen ute i parken på lördagen, så alla kunde leka. Klockan började närma sig 10 och jag kom på att jag hade en tid hos psykologen 10.15 som jag inte hade skrivit upp. Min man ringde dem och fick tag på Sandras man. Vi hade tänkt fråga om de kunde komma en timme senare. Nu skulle de inte komma alls. Han sa att Sandra gick bort två dagar tidigare...Hon var borta. Enorm chock. Ville inte, kunde inte förstå. Jag trodde vi hade all tid i världen. Det spelade ingen roll hur ofta eller hur sällan vi sågs, för det var alltid som det var igår och varje gång pratade vi och skrattade som aldrig förr. Hon är borta. Finns inte mer. Kommer aldrig mer igen. Jag kommer aldrig att prata med henne mer igen. Hon lämnade efter sig så många som älskade henne. Hennes man , tre barn, föräldrar och syskon...Vänner. Hon var den närmaste vän jag haft. Vi hade ett visst band, inte bara att vi hade barn i samma åldrar, att vi hade varit gravida samtidigt, att vi båda var lyckligt gifta och hade samma humor. Vi hade samma sjukdom. Men hon fick inte sin diagnos förrän förra året. Jag hade haft vetskapen om min sedan ett par år och äntligen fått kontroll med hjälp av rätt medicinering, rätt psykolog och rätt läkare. Jag har ju bibolär2. För mig betyder det svåra djupa depressioner som kommer från ingenstans som jag ibland har väldigt svårt att komma upp ur. De varar olika länge, och i olika intensitet. Ibland har jag varit så djupt nere att jag haft självmordstankar. Jag har även haft manier, eller hypomanier, då jag blir "hög", som en person som tagit en drog som amfetamin eller nåt. Som en duracellkanin. Ibland har det inte funnits något stopp. Äventyr, impulser, 100 bollar i luften, för lite sömn,slösa pengar... Ja ni fattar. Säkert. Vi hade samma sjukdom även om hennes skiljde sig en del från min. Men genom det hade vi ett band och vi kunde prata om saker som man aldrig vågar prata om med någon annan. Som ingen annan skulle förstå. Jag har varit "frisk" (fri från depression och mani) i precis ett år nu. Hon kämpade. Jag försökte stötta på alla sätt. Men ibland räcker inte stöttning från andra till. Jag tänker väldigt väldigt mycket på henne. Gråter över min förlust. Gråter över hennes familj som förlorat henne. Önskar henne tillbaka. Tänker på alla gånger vi skrattade ihop. Tittar på hennes bilder från 2011. Hon såg så frisk, sund och lycklig ut. Verkligen strålande. Hon var verkligen varm och omtänksam, alltid lätt till skratt. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat få henne tillbaka. Ge henne viljan, styrkan och modet att fortsätta leva fast det var svårt. Jag skulle vilja stötta hennes familj, men jag vet inte hur. Jag sa till nån, att det var som om vi hade cancer båda två. Vi hade båda fått strålning och cellgifter, och det fungerade på mig. Men hennes cancer spred sig och åt upp henne inifrån. Ingenting hjälpte. Hon tynade bort. Hon förlorade sin kamp och jag står ensam kvar. Det var bara en jämförelse, om man tänker att den här sjukdomen hade varit något mer påtagligt. Något som syns på röntgen, på ultraljud. Något läkarna kunde fixa. Men så lätt är det inte. Jag är så arg och besviken. Jag trodde att hon mådde bättre. Jag var blind. Hur kunde jag inte se? Borde inte jag ha förstått? Fanns det något jag hade kunnat göra? Nej. Jag kunde inte göra mer. Hon hade alla hon älskade runt sig, och hon trodde ändå att världen skulle vara bättre utan henne. Det är den inte. Den här sjukdomen är så lömsk. Det var inte hennes fel. Jag förstår att hon led, men jag hoppades alltid att hon skulle finna styrkan. Jag saknar henne så hemskt mycket. Tänker mycket på hennes familj som sörjer henne. En lömsk sjukdom smög sig på en fin och godhjärtad tjej och lämnade oss andra som älskade henne kvar utan henne. Och den lömska hemska sjukdomen finns i mig.