Nä nu har det gått baklänges.
Allvarligt.
Det är baklänges och upp-och-ner och bak-och-fram.
Jag har berättat om mina sömnproblem förut där jag sover 2-4 timmar på kvällen sen är vaken hela natten för att vara ett vrak sen på morgonen och under dagen.
Jag vände på det.
La mig på kvällen och lyckades sova hela natten, vaknade pigg nog för morgonsex och frukostbuffé.
Men sen i lördags blev jag trött efter lunch. Lade mig för att vila lite. Sov till ett nånting på natten.
Sedan vaken. Blev trött igen söndag eftermiddag och skulle vila en stund. Sov till 3 på natten, nu vaken och känner mig helt knäpp.
Jag ska släpa min rumpa ur soffan för att gå och lägga fram kläder till barnen nu och packa gympakläder och så.
Ställa fram frukost.
Kl 9 ska jag vara på försäkringskassan för att prata om aktivitetsersättning. Krister får gå med barnen.
resten av dagen ska jag packa och sortera.
Vi flyttar på lördag.
Då ska allt vara klart.
Vi har bokat en flyttbil.
Och så ska jag ringa runt för att få tag på ved och få det kört till huset.
Spelar det egentligen jättestor roll om man får tag i blandad löv-ved för ca 300:- m3 eller om man får tag på björkved för 450:-m3?
Det är både vedeldning i vardagsrum + vedspis i köket samt luftvärmepump som uppvärmning.
Jag har ingen erfarenhet av något av det.
Just det, vi fick betala nästan 6000 kr i förskott till Vimmerby Energi. Kul.
Jag ska gå och ta treo nu. Och kaffe tror jag.
Måste få saker gjorda här innan resten av familjen vaknar.
Jag har just börjat andra veckan av min praktik på Tempo (ti,on,to 10-13) och igår gick det sådär.
Jag var väldigt trött och seg hela dagen och på praktiken så gjorde jag det mesta fel. Allt gick dessutom i snigelfart, tur jag är där på praktik annars hade de nog tröttnat och gett mig kicken. När jag slutat fick jag med mig kontraktet för huset vi ska hyra och så köpte jag ett kycklinggrillspett och en energidryck att häva i mig medan jag gick till dagis för att hämta Neo. Riktigt gott grillspett; mango jalapeno.
Neo var på uselt humör och gick och bölade och gnällde samt vägrade gå hela vägen till A-L skolan. Blev sen dit, Ian slutade kl 14 och vi var där till 14.12, som tur var så var Ians assistent kvar emd honom på skolgården. Sen slutade Minerva 14.20 så vi väntade in henne. Samtidigt så pratade jag en kortis med Krister som var då på väg med bussen till Västervik för utbildning/anhöriga till Bipolär sjukdom. Krister frågade i vanlig ordning : "du har väl nycklarna med dig" han själv skulle inte vara hemma förrän efter 18. Nej.
Inga nycklar. De låg i min andra tunnare jacka. Hade enorm tur då att barnens farfar kunde komma och hämta oss så vi kunde vara hemma hos dom tills Krister kom hem. För i samma veva så kissade Neo på sig när vi var på skolgården och när vi gick till Konsum för att handla lite fika till oss blev det en olycka för Ian med.
Jag var väldigt trött och hade väldigt ont längst ner i ryggen kring höfterna och i vänstra benet.
Längtade bara efter att få komma hem och lägga mig.
Vi fick skjuts hem sedan och det blev panikmiddag för alla var trötta och hungriga. Big one pan pizza... :S
efter det kröp jag till sängs och drog på mig värmefilten. Hade väldigt ont och var väldigt trött så jag slocknade.
Vanknade kring 00 igen och satt uppe en stund och tog nattmacka och såg på The walking Dead.
Efter det när jag trött skulle sova igen så kunde jag inte somna. Låg bara och vred och vände på mig för jag hade så ont och vi hade inga värktabletter hemma. När jag till slut somnade så var det nog bara en halvtimme innan klockan ringde. Snoozade såklart vid det laget och försov mig. Kom inte upp förrän efter 7 och då fick alla bråttom.
Har fortfarande hemskt ont i kroppen och så fruktansvärt trött. Jag orkar inte gå iväg och jobba.
Så löjligt. stanna hemma från 3 timmars praktik för att man har ont i kroppen.
Jag känner mig så löjlig. Men jag skulle aldrig orka och så skulle jag få ännu mer ont senare idag.
Krister säger att jag borde gå till läkaren för mina besvär.
Men jag tror ju bara att det beror på vikten min kropp får bära som den inte orkar med.
Tappa vikt = smärta försvinner.
Vila idag, nya tag imorgon.
Jag vill ha ett jobb.
Jag vill bidra med att försörja min familj.
Jag vill kunna köpa kläder, skor och leksaker till mina barn och ta med dem ut på olika aktiviteter utan att behöva vända på varenda krona.
Jag behöver ett jobb om jag ska kunna ordna allt så familjen får det bättre men i dagens läge krävs det att man har körkort och helst egen bil.
Jag har inga pengar till ett körkort och då får jag inget jobb, och får jag inget jobb så är jag likväl körkortslös och fattig.
Jag antar att man får sträva efter att studera igen. Ta studielån igen.
Men då måste jag betala klart de skulder jag redan har till csn och till det har jag inga pengar.
Och för att få pengar behöver jag ha en utbildning som ger jobb, som ger körkort och bil.
Som i sin tur en dag ger mig möjligheten att köpa/hyra hus på landet.
Så familjen kan leva och bo lyckligt fritt och tryggt nära naturen.
Pengar är inte allt här i världen men för mig betyder det ett helt liv.
Jag hoppas och önskar att någon vill anställa mig åtminstone tillfälligt, så kan jag ha råd till körkort och en liten skruttbil. Då kanske ett annat jobb för längre tid dyker upp så jag kan betala mina skulder, kanske skaffa det där huset på landet. Och så kan jag studera, utbilda mig till det jag verkligen vill och börja göra den drömmen sann och sedan... Sedan bör lyckan vara uppnådd. Eller?
Idag har jag tagit hand om en liten katt som har farit illa.
Det är en liten sköldpaddsfärgad hona som har gått ute där jag bor i över ett år.
Jag vet inte om hon har fått vara inne.
Men vem släpper ut sin katt mitt i stan? Bara trafik runtomkring. Varje dag ute en enorm fara.
Men hon hade halsband och såg frisk ut då.
Så jag lät henne vara fast jag tyckte att det var helt fel.
Jag har varje dag varit rädd att jag ska se henne ligga påkörd på vägen här utanför.
Nu på senare tid har jag sett hur hon har mått sämre. Idag klappade jag om henne ordentligt istället för i förbigående klia bakom öronen och jag kände hur utmärglad hon är.
Kände alla kotor och ben genom den en gång så glansiga pälsen, nu tufsig och smutsig. Jag sprang in och hämtade mat och vatten (hon kastade sig över maten och drack mycket), hade bråttom till ett möte så jag var tvungen att lämna henne där, men sen ringde jag djurskyddet i Västervik. De sa att jag skulle ta in henne så det gjorde jag nu ikväll.
I halsbandet fanns en lapp där gatan hon bodde på heter, (gatan ovanför) sen stod det UTEKATT. Inget mer.
Jag antar att jag kommer gå och knacka dörr för att hitta ägaren och konfrontera denne, men ärligt talat vill jag inte släppa henne till den människan igen.
Det är en underbart mjuk och fin och snäll liten katt som älskar mina barn. Jag hoppas hon kan stanna. Men just nu ska jag se till att hon mår bättre. Mat och avmaskningsmedel har hon fått. Så får vi hoppas att hon snart kan må bättre. Beroende på utgång med ägaren, blir det jag som får ha henne så åker jag med henne till veterinären för undersökning och vaccination.
Jag hoppas verkligen på att hon kan få stanna här.
Att hon och mina andra tre katter kan trivas ihop. Att hon trivs som innekatt.
Jag hoppas att jag inte är tvungen att lämna igen henne till ägaren om jag hittar honom/henne.
Så som kissen har blivit behandlad... Det kan inte få fortsätta.
Antingen har hon svält länge eller är sjuk. Hur som helst har ägaren inte tagit hand om henne.
Inga efterlysningar finns heller.
Önska mig lycka till. Mitt hjärta ömmar för den här lilla kissen.
Jag har känt mig väldigt tom på energi och lust ett tag.
(sommaren har dock varit lång och skön och jag har mått relativt bra, glad ganska ofta.)
Det har varit mycket den senaste tiden och ibland känns det som att jag inte riktigt orkar.
Jag försöker hålla mig igång och vara positiv, men det är inte lätt.
Jag känner bara att jag vill komma ifrån ett litet tag.
Kanske en helgkryssning med älsklingen på tu man hand vore något.
Och så ge barnen en heldag i busfabriken/leos Lekland eller liknande så de också får något kul.
Bara komma ifrån vardagen lite. Pengar har det sannerligen inte varit gott om och utan bil är man ganska låst.
Det verkar bli bättre nu ekonomiskt sett och jag har haft lite att göra genom programmet Leva livet.
Nästa vecka ska det bli några studiebesök.
I oktober ska det bli två heldagars ekonomismart utbildning.
Vet inte jag om det verkligen behövs.
Vi har ju lyckats vända våra slantar och haft mat på bordet till oss 5 i 2 år på en inkomst som låg 2500:- under socialnormen.
Är man inte ekonomismart då?
Nu under dagen är jag själv hemma så jag ska rycka upp mig och ta tag i hemmet.
Städa och tvätta och sånt där. Jag har verkligen inte varit pigg på det på sistone, men man måste ju annars svämmar det över.
Det är lite regnväder ute så jag har ingen lust att gå ut i skogen och plocka svamp idag.
Hoppas jag får tillfälle att gå ut själv och göra det i helgen.
Det är avkopplande. Och senare välsmakande. Svampstuvning på ett krisprostat bröd.
Delar med mig ett recept:
Kantarell och köttfärspaj
stek köttfärs och svamp , kantarell och trattisar är kanongott.
Häll på 3-5 dl grädde och koka ihop.
Gör ett pajskal, gärna av grahams+vetemjöl, förgrädda.
täck botten med förvälld bladspenat, på med köttfärsen och lite ost.
In i ugnen 20-30 min ,200 grader.
Och så njuter man
Jag älskar att när jag är ensam, dra mig tillbaka in i drömmarnas värld. Där The Doctor är verklig och det finns saker som Oods, tidsresor, stjärnvalar och weeping angels. Att få falla in i den overkliga drömvärlden och leva mig in i den fullständigt. Låter knäppt, men just nu sitter jag och lyssnar på soundtracks från serierna. Vackert. Vilka genier som komponerat musiken. I Doctor Who- världen lämnar jag alla mina bekymmer och all oro, slutar tänka på världen runtomkring. En tillflykt. Till en värld där allt är möjligt.
Är inte det underbart?
När man har sett på ett avsnitt kan man leva länge på det. Återvända till nuet mer avslappnad.
Trots alla bekymmer oro ilska och sorg kan jag le när jag tänker på nästa gång jag har möjlighet att bara förlora mig själv i drömvärlden. Jag älskar verkligen science fiction. Följde även Torchwood med spänning. Captain Jack Harkness... mumma.
Och jag vill såklart börja samla på prylarna. Första prylen blir en mugg. sedan en Dalek väckarklocka. Sen rullar det väl på allt eftersom. Små prylar som gör en glad.
Städat som en idiot på förmiddagen, rensade alla leksaker på barnens rum, finns inget kvar utom några nallar. Var sen till Granngården och köpte nät och stolpar för att näta in balkongerna för katternas skull, gick på lite över 300, var helt ok tyckte jag. Efter det var vi iväg till Krön och badade, sen var vi på det där nya svindyra glass stället. gott men som sagt svindyrt. Hemlagad glass i all ära men inte till det dubbla priset av vanlig muk/kulglass. Sen var jag å handlade lite färskpotatis till min potatissallad. Den ska ätas med varmrökt lax. Ja... och så ska mannen storhandla i Hultsfred under tiden. Sen ska man hinna med att tvätta och vika mer innan man får stupa i säng.
I onsdags, den 12 juni var det dags för Alexandras (Sandra) begravning,
Det var en strålande solig dag. Begravningen skulle ske klockan 13.
Jag hade förberett mig i ett par dagar. Kände att jag nu accepterat det hela. Att det nu var dags att säga adjö för alltid. För alltid... Det kändes ändå overkligt. Men jag trodde att jag var redo ändå.
Jag har varit på min farfars begravning när jag var liten, Ingela (min pappas fästmö) begravning, och min pappas begravning. Det var lika hemskt och skrämmande nu.
hemskt , för man har förlorat någon nära. För att familjen är kvar i sorg och förlust. För att hon försvann för tidigt.
För att hon inte finns mer. Och jag tror inte på gud eller himmelen. Men jag vill. Men jag tror att man helt enkelt bara slutar att existera, finns inte mer. Ingen ande inget "vaka över oss från himmelen/molnen" inget spökande. Inte att man reinkarneras, inte att man blir ett träd eller stoft som förenas med allt liv på jorden.
Men det skulle ha varit en tröst.
Men Sandras begravning var väldigt fin. Det var ett väldigt litet men ljust kapell som står på kyrkogården. (själva kyrkan står nere i centrum)
På vänster sida satt hennes föräldrar och syskon, några andra släktingar och många av hennes vänner.
På höger sida satt Sandras man längst fram med deras tre barn. Sedan hans mamma och bror. Och så var det vi, jag och Krister bakom dem.
Jag hade svårt att se på dem. Svårt att se på den vita kistan där framme, översållad av blommor på och runtomkring.
Det kändes som att bröstet skulle brista och huvudet svällde upp till en ballong när jag höll hårt på att inte börja storgråta. Men tårarna rann ändå.
De spelade "Tears in heaven" och så en vacker psalm som faktiskt passade riktigt bra. Prästen pratade om Sandra och om hennes liv. Hon pratade om det där med självmord att de som gör det måste ha plågas svårt. Sen minns jag inte mycket mer om vad hon sa. Det var nån till psalm som också handlade om det. Och det var så väldigt sorgligt.
Allting var så hjärtekrossande. Allt. Tårarna sprutade och jag fokuserade mycket på att andas. De spelade "lilla fågel blå". Vi fick gå fram till kistan. Jag och Krister hade köpt en varsin röd ros att lägga på kistan.
Jag kände mig väldigt konstig. Den definitiva bekräftelsen, beviset på att hon är död. Jag tyckte det kändes som att hela rummet snurrade, ville inte ta in att det var hon som låg där.
Med fumlighet och snubblande fick jag mig själv att lämna rosen på kistan och sedan gå till min plats.
det var mer prat tror jag från prästen, en psalm kanske? Det är lite blurrigt, jag lyssnade inte fullt, men jag hade programmet i handen och psalmverserna stod däri.
Sen var det över.
Jag ville säga något till hennes man när vi kommit ut. Krister kramade om honom, men jag har lite svårt för kroppskontakt och jag ville säga så mycket men jag höll tyst. Så jag bara stod där som förstenad.
Samlingen upplöstes därefter och alla gick till sitt.
Jag struntade i att gå hem och byta om . Drog på mig stenansiktet och stoppade in sorgsenheten inom mig nånstans där det inte syntes eller kändes så hemskt mer.
Och så gick vi och åt glass. Mitt initiativ. Jag äter när jag inte mår bra. Tröstäter. En stor bägare med massa kulor glass och jag tryckte i mig, liksom tryckte samtidigt undan känslorna. Efter det var magen full och kall, mitt hjärta likaså.
Och så gick vi för att hämta barnen för att hinna hem och äta tidigt, senare skulle det vara avslutnings/familjefest på dagiset Tallen där Neo går. Bara att nåla upp smilbanden.
Fredagen den 14 juni kom, regnigt och det var dags för skolavslutningen för Ian som slutade F-1 och Minerva som slutade 1:an. De var väldigt fina och väldigt duktiga. Jag var så stolt över dem.
Men tårarna kom igen. och då visste jag inte om det var glädjen för barnens skull eller sorgen för Sandra.
Efter avslutningen fick barnen också en ros var. De gör så här, att även de små får det , inte bara 6:orna eller 9:orna. Det kändes väldigt konstigt och påminde också om begravningen som skett två dagar tidigare.
Jag kände mig som ett nervvrak. så blandade känslor. Fram med leenden och skratt och skoj, in med sorg smärta och saknad.
Vi gick hem och firade barnen med tårta och allt som hör till.
Sedan blev vi barnfria. Minerva hämtades av sin farmor, Ian till stödfamiljen och Neo till sin farmor& farfar.
Kvällen var lugn, vi ugglade framför datorn, såg på tv, jag läste en bok. Vi åt en Grandiosa Panpizza från Ica.
Sovmorgon idag, vaknade vid 10. Promenerat på eftermiddagen. Soligt och fint igen. Och så gick vi till kyrkogården. Jag hittade henne där jag trodde att hon skulle ligga. Vi pratade en del, stod tyst en stund och bara tittade, tänkte, sörjde. Sen tyckte jag att vi skulle gå, fast jag ville sätta mig på marken bredvid och gråta.
Hem och stoppa undan de där känslorna.
För när de känslorna kommer fram så väcker de ett sådant vemod i mig att jag nästan blir rädd.
Hemma. Stoppa undan, stäng in. Ta fram lite ibland. En stund.
Nu är sommarlovet här. Nu ska man vara glad. Sola och bada. Semestra. Vara lycklig.
Ingenting tycks fungera och ofta spelar det ingen roll vad jag än gör, så sitter jag ändå kvar i samma sits.
Den senaste tiden har jag blivit allt mer arg och frustrerad vilket självklart går ut över familjen.
Jag skriker och härjar om småsaker egentligen. Jag som brukade vara lugnt och kunna ta det mesta med tålamod och fattning. Inte nu.
Allt jag gör hela dagarna, all min vakna tid är att grubbla och bekymra mig.
Jag mår verkligen jättedåligt över hur jag har det.
Ekonomin är åt helvete, vi har ett berg och skulder som vi förtvivlat försöker beta av.
Vår hyra ligger nu på 8500 plus el. hyran kommer snart höjas igen och då kommer den ligga på nästan 9000:-
Ofta har man oro över hur man ska kunna betala räkningarna samt ha mat på bordet.
Vår inkomst ligger under socialnormen, men inte tillräckligt under för att kunna söka bidrag.
Hade vi haft socialbidrag hade jag åtminstone kunnat få mina tänder lagade. Jag går nästan jämt med tandvärk och går bara till tandläkaren när det är riktigt ont, att jag har så förtvivlat ont att jag inte kan öppna munnen.
Dessutom har jag nu en sån otroligt svår tandläkarskräck att jag måste ansöka om att få bli nedsövd för att kunna laga och bara narkosen kostar 5000:- Då vill man ju laga flera på en gång.
Innan jag fick barn hade jag inte ett enda hål. Jag gick till en tandläkare som hade lustgasbehandling vilket jag tyckte mycket om, och då fick jag det gratis eftersom jag var under 20. Hålen började väl komma i takt med det eviga snaskandet som gravid, och sockerberoendet som följde.
Jag har väldigt sällan råd att köpa mig nya kläder. Jag går i mina kläder tills de är så utslitna att det inte går att laga hålen innan jag köper nytt. Då och då hittar jag fynd, fina kläder till en riktigt billig summa. Det händer att jag har råd att köpa mer än ett plagg till mig själv. Det är lika för maken min. Det är ju barnen som behöver mest kläder, nya efter varje säsong och i takt med att de växer. Barnen kommer alltid i första hand.
Vi har sällan råd att göra saker, hitta på något.
Att åka till simhallen 3 mil bort kostar oss kring 400:-
Vi kan bara ta oss någonstans om vi går eller åker buss.
Jag känner mig så otroligt instängd och fångad. Vi tar med barnen till närliggande lekparker så att de får leka, vi har ingen egen lekplats/innergård att leka vid där vi bor. Men det finns ingenting för oss vuxna.
Vi skramlar ibland fram pengar till att gå på en riktig storfilm på bio, om vi har den stora lyckan att få barnvakt. Vilket vi sällan får. Finns en bowlinghall som är öppen ibland. Finns ett gym. Finns några restauranger.
Men jag vill ut också! Ut i naturen!
Där går mitt och min makes intressen isär en del.
Han tycker att paddla kanot kan vara intressant men menar på att han skulle drunkna om den välte.
Jag vill fiska, men jag har inga fiskeredskap och jag skulle ändå aldrig få skjuts ut till nån av sjöarna som ligger från en mils avstånd ut i skogen och längre.
Jag vill bada, men då får jag bada med barnen. Att vi vuxna skulle gå och bada medan barnen är på fritids kommer ju inte på fråga. Han badar ju inte. Hur kul är det att jämt bada själv?
Jag vill jättegärna åka till nåt kul ställe att campa på. Jag har sett så många ställen...
Jag vill rida, men jag är för tung.
Jag vill resa, göra utflykter, klättra, hoppa bungyjump...
Jag vill se och göra saker! Men det kommer alltid något i vägen.
Jag vill flytta till ett hus på landet där jag kunde vara mig själv.
men då behöver man en bil. Och att dra in pengar till körkortet är lite svårt just nu.
Jag är så jävla fast och instängd.
Jag har ingen kompis att umgås med, bara ytliga bekanta.
Jag börjar känna mig mer och mer utanför.
Jag kan inte skaffa mig ett jobb på grund av att jag inte är stabil.
Jag väntar och väntar på att få komma med i programmet Leva Livet som ska leda en ut i arbetslivet, men jag börjar tro att de har glömt bort mig.
Jag kan inte studera för jag har inte den koncentrationen och jävlar anamma som krävs för att klara av en kurs och få betyg. Mitt huvud är inte som det ska efter den senaste depressionen.
Och jag tror jag kommer att hamna i en igen snart.
Det är så svårt att leva och jag önskar att jag kunde få vara som alla andra.
Det händer mig sällan något bra.
De lyckliga stunderna är alltför kortvariga och kommer mer sällan.
Jag är så trött på att ha det såhär.
Står och stampar på samma ställe, år efter år.
jag är snart 30 och inte ett skit har hänt med mig.
Jag har inte tagit ett enda steg frammåt.
Visst, jag har gift mig och jag har fått tre barn.
Ja? Men sen då? jag ser ingen ljusning, bara samma samma samma.
Ska det vara såhär jävla knapert och svårt i resten av mitt liv?
Aldrig bli nånting av mig, aldrig hända nåt, alltid bekymmer.
Inga vänner. Ingen som ringer, aldrig någon att umgås med,
Jag är tacksam över min familj, men är det allt?
Är allt jag kommer vara en mamma och en fru?
jag är så trött på att ständigt vara bekymrad och oroad och grubbla.
Bara att rycka upp sig och ta nya tag. För hundrasjuttioelfte gången.
Suck.
Sommarhelvetet kan lika gärna regna bort.
Nä, nu är det helt knäppt. Jag är trött hela tiden, därför sover jag ett par timmar på dagen om jag kan. Efter middagen längtar jag till sängen så jag tar med mig minsta kring 19 till min säng för att få en förevändning till att själv också få sova. Vaknar kring 22-23, törstig som attan, så blir man ju sugen på att se en film eller serie, så kommer man efter det på att man måste lägga fram kläder åt barnen till morgondagen och så var det det och det och det.... klockan är 03 innan jag kommer i säng igen, då jättetrött. Klockan 05 vaknar minstingen som väcker de andra. Då vaknar monstret också.
GÅ OCH LÄGG ER !!! FATTAR NI INTE ATT DET INTE ÄR MORGON ÄN!?? UT FRÅN KÖKET, STÄNG AV TV:N
IN PÅ ERA RUUUUUM GÅ OCH LÄÄÄÄÄGG ER! SOV!!! INGEN SKA UPP FÖRRÄN KLOCKAN RINGER!!!
Grymt, morr, suck och stön. En timme till. Bara en timme till. Tyst nu barn. Sov. Barngnäll. Skrammel klink barnskrik. Stamp stamp stamp Maaaammaaa Ian slog mig med boken bara för att han inte fick vara på mitt ruuuuum. Neo hittar igen sitt godis som han hade kvar från förra helgen. Alla ska ha. Bråk, skrik. INGEN SKA HA NÅT JÄVLA GODIS KLOCKAN FEM PÅ MORGONEN!!! GÅ OCH LÄGG ER!!!
Men så inser jag efter lite mer barngnäll och spring att jag kan få upp min sängkamrat, min skönt sovande make, till att göra jobbet. Det blev lite skrik där med.
Allt för att jag skulle slippa gå upp och få sova lite mer.
Till mitt försvar så ska inte barn gå upp så tidigt som 5. En timme tidigare än de ska. Jag brukar få väcka dom!
Jag som annars har varit så duktig i över ett år. Jag brukade förut vara sjusovaren, extremt morgontrött.
Men det här året som gått har jag varje vardagsmorgon klivit upp kl 6, inte haft några problem med att sova 8, 6 eller tre timmar, alltid kommit upp. Oftast sovit kring 8 timmar dock. På helgerna har det gått lugnare till, då har barnen vaknat mellan 7-9 och jag fått sovmorgon. Man vet att barnen vaknat när man hör att barnprogrammet är på.
Men det är nu på sistone liksom det har börjat bli såhär.
Vill bara sova. Sover ojämnt. Trött trött trött.
I tisdags var det hemskt!
Natten till tisdag hade jag sovit i knappt tre timmar, 6.30 skulle jag åka med Neo till Västervik för operationsdagen var kommen. Äntligen skulle han slippa de besvärande halsmandlarna och polyperna. Allting gick jättebra. Han var väldigt väldigt styrig, faktiskt oredlig när han vaknade upp ur narkosen. Vet inte hur jag ska beskriva det. Jättesnurrig såklart, han hade kanske ont. Ville inte sitta still, ville inte ligga, kunde såklart inte stå, han fick välja mellan att sitta i mitt knä eller ligga, inget gick. Gnällde och pratade rapakalja.
Men när narkosen gick ur, lagom när vi kommit upp till vårat rum som vi delade med en familj till, då piggnade Neo till ordentligt. Lugnade sig så han kunde titta på barnkanalen, drack vatten och saft, åt en piggelin. Efter en knapp timmes vila skulle han leka. Ingen mer vila där inte. Iväg sprang han med racerfart genom korridoren.
Lekte både inne på lekterapin och i de två väntrummen. Han var jättepigg alltså och jag kunde inte få honom att vila fast han borde ha behövt det. Jag behövde säkerligen det.
Neo lyckades äta banan och små äppelbitar, yoghurt och en pannkaka den dagen så vi var jättenöjda med hur bra han mådde, och han blev av med venkatetern i handen som besvärade honom så mycket. (ja såna är äckliga)
men jag fick inte grabben att somna förrän klockan var 21! Jag hade nickat till varenda gång jag fick möjlighet att sitta ner tex medan han lekte, så jag var alltså jättetrött med riktigt röda ögon. Jag hade väldigt svårt att somna trots det. En gnisslande,knakande säng med överdrag som prasslar och rasslar. fryser som fan, lyssnar på lilleman bredvid som låter lustigt, pappan och den lille bakom skärmväggen låter också barngråt, prassel,gnissel, viskande, tassande... ja. Och så kommer sköterskan och öppnar dörren så det starka ljuset från korridoren väcker mig. och jag som redan har problem med törsten och toabesök på natten. Upp då ett par gånger. Försökte verkligen stå emot att dricka eller ta bara lite i munnen. 05.30 ca hade andra familjen vaknat så då vaknade Neo med. Han ville ut och leka. jag fick honom efter mycket gnäll till att sitta kvar i sängen och titta på barnkanalen så jag kunde slumra lite till. Kl 07 serverades frukosten. Kl 8.15 skulle Neo få träffa läkaren och sen bli utskriven. Det var jobbigt däremellan. Blev lite piggare efter frukost och ett par koppar kaffe dock.
När vi kommit hem gick jag och lade mig i princip med en gång.
Neo tyckte visst också att det var skönt att vara hemma för han sov i 4 timmar. Som jag.
Idag är det fredag, Neo mår bra än. får Panodil och ibuprofen när han har ont.
Minerva ska stanna hemma den här helgen istället för att åka till sin pappa. Och Neo ska till farmor och farfar över natten. Så det blir lite speciellt mys med bara Minerva ikväll, men jag tror nog att jag lägger mig samtidigt som henne och försöker få en hel natts sömn. Kanske kan börja vända sömnrytmen till rätta igen.
Så barnen slipper se det där gröna monstret på måndag igen...
Fick Levaxin. Nu kanske kroppen kan bli mer sig själv igen. Läste mer om det efter mitt besök hos läkaren, hittade beskrivning på symptom på 1177:
Exempel på tidiga symtom på hypotyreos är
trötthet eller nedsatt ork
depression
koncentrationssvårigheter
frusenhet.
Exempel på senare symtom är
torr hud och torrt hår
förstoppning
sämre minne.
Så efter prov 2 ggr så fick jag beskedet. Ingen big deal, medföljer ofta med min andra medicinering, Lithionit. Nu får kroppen det som det var brist på.
inte undra på att jag mått som jag mått sen i vintras?
Lättare att gå ner i vikt nu, hm?
Bli piggare?
Jag tycker att det är jobbigt att få ner tabletterna, 8 om dagen, nu 9 för det är svårt att svälja, jag liksom hulkar.
Men det finns ju dem som behöver kring 40 tabletter om dagen.
I torsdags var jag glad och förväntansfull.
Skulle köpa hem massa fikabröd för min vän Sandra och hennes man skulle komma över vid 10 på förmiddagen, efter vi alla lämnat våra barn till skola och dagis. Så skulle vi få lite vuxentid och ta igen allt vi missat.
Vi hade så mycket som vi ville prata om, senaste gången jag pratade med Sandra var på söndagen då vi gick igenom våra kalendrar för att se vilken dag och tid som passade bäst. Hon hade så mycket som hon ville berätta.
Vi bestämde även att vi skulle ses med alla barnen ute i parken på lördagen, så alla kunde leka.
Klockan började närma sig 10 och jag kom på att jag hade en tid hos psykologen 10.15 som jag inte hade skrivit upp. Min man ringde dem och fick tag på Sandras man. Vi hade tänkt fråga om de kunde komma en timme senare.
Nu skulle de inte komma alls. Han sa att Sandra gick bort två dagar tidigare...Hon var borta.
Enorm chock. Ville inte, kunde inte förstå. Jag trodde vi hade all tid i världen. Det spelade ingen roll hur ofta eller hur sällan vi sågs, för det var alltid som det var igår och varje gång pratade vi och skrattade som aldrig förr.
Hon är borta. Finns inte mer. Kommer aldrig mer igen. Jag kommer aldrig att prata med henne mer igen.
Hon lämnade efter sig så många som älskade henne. Hennes man , tre barn, föräldrar och syskon...Vänner.
Hon var den närmaste vän jag haft. Vi hade ett visst band, inte bara att vi hade barn i samma åldrar, att vi hade varit gravida samtidigt, att vi båda var lyckligt gifta och hade samma humor.
Vi hade samma sjukdom. Men hon fick inte sin diagnos förrän förra året. Jag hade haft vetskapen om min sedan ett par år och äntligen fått kontroll med hjälp av rätt medicinering, rätt psykolog och rätt läkare.
Jag har ju bibolär2. För mig betyder det svåra djupa depressioner som kommer från ingenstans som jag ibland har väldigt svårt att komma upp ur. De varar olika länge, och i olika intensitet. Ibland har jag varit så djupt nere att jag haft självmordstankar. Jag har även haft manier, eller hypomanier, då jag blir "hög", som en person som tagit en drog som amfetamin eller nåt. Som en duracellkanin. Ibland har det inte funnits något stopp. Äventyr, impulser, 100 bollar i luften, för lite sömn,slösa pengar... Ja ni fattar. Säkert.
Vi hade samma sjukdom även om hennes skiljde sig en del från min. Men genom det hade vi ett band och vi kunde prata om saker som man aldrig vågar prata om med någon annan. Som ingen annan skulle förstå.
Jag har varit "frisk" (fri från depression och mani) i precis ett år nu.
Hon kämpade. Jag försökte stötta på alla sätt. Men ibland räcker inte stöttning från andra till.
Jag tänker väldigt väldigt mycket på henne. Gråter över min förlust.
Gråter över hennes familj som förlorat henne.
Önskar henne tillbaka. Tänker på alla gånger vi skrattade ihop.
Tittar på hennes bilder från 2011. Hon såg så frisk, sund och lycklig ut. Verkligen strålande.
Hon var verkligen varm och omtänksam, alltid lätt till skratt.
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat få henne tillbaka.
Ge henne viljan, styrkan och modet att fortsätta leva fast det var svårt.
Jag skulle vilja stötta hennes familj, men jag vet inte hur.
Jag sa till nån, att det var som om vi hade cancer båda två.
Vi hade båda fått strålning och cellgifter, och det fungerade på mig. Men hennes cancer spred sig och åt upp henne inifrån. Ingenting hjälpte. Hon tynade bort.
Hon förlorade sin kamp och jag står ensam kvar.
Det var bara en jämförelse, om man tänker att den här sjukdomen hade varit något mer påtagligt. Något som syns på röntgen, på ultraljud. Något läkarna kunde fixa.
Men så lätt är det inte.
Jag är så arg och besviken.
Jag trodde att hon mådde bättre.
Jag var blind. Hur kunde jag inte se?
Borde inte jag ha förstått?
Fanns det något jag hade kunnat göra?
Nej. Jag kunde inte göra mer.
Hon hade alla hon älskade runt sig, och hon trodde ändå att världen skulle vara bättre utan henne.
Det är den inte.
Den här sjukdomen är så lömsk.
Det var inte hennes fel.
Jag förstår att hon led, men jag hoppades alltid att hon skulle finna styrkan.
Jag saknar henne så hemskt mycket.
Tänker mycket på hennes familj som sörjer henne.
En lömsk sjukdom smög sig på en fin och godhjärtad tjej och lämnade oss andra som älskade henne kvar utan henne. Och den lömska hemska sjukdomen finns i mig.
Igår var det mycket. Kanske det liksom pös ut luft ur mig då.
När jag hämtat barnen på fritids och dagis ca 15.00 så var jag inte särskilt pigg.
Jag mådde ungefär som om jag hade magsjuka (lithium gör så ibland) och var trött och frusen och ville faktiskt ine äta. Det gjorde jag inte igår heller.
Barna fick titta på tv och spela lite på datorn medan jag kröp ihop bredvid dem i soffan med älsklingsfilten och dåsade. Krister var på ett möte. När han kom hem kring 16.30 gick jag och lade mig i sängen.
Krister fick väcka mig kring 18-18.30? för han behövde gå till affären.
Sen fick Neo krypa ner i min säng och vi läste saga, sen slocknade jag.
Vaknade strax efter 21. Var uppe efter det. Vi såg Hans & Gretel. Helt ok. Lite löjlig, lite småkul.
Lade mig igen ca 1 efter att ha burit in Neo till sin säng.
Låg vaken en stund och kelade med Semla som var supergosig sen upp på toa igen och dricka lite mer.
Somnade väl efter 2, vaknar strax före 4, då sitter Neo i soffan och tittar på Jordgubbs-Lisa på tv. I säng med honom igen och sen säng för mig. Kliva upp kl 6.
Jättedåligt humör, det fick alla veta. Ont i magen som dagen innan. fixade ordning barnen sen gick Krister med dem till skolan. Jag drack faktiskt lite saftsoppa och tog en smörgås, sen blev det sängen igen. Och där låg jag tills för en stund sen. Nu kommer jag inte lägga mig igen och känner mig rätt pigg och lite bättre.
15.30 är det utvecklingssamtal för Ian sen är det hem med barnen och laga mat.
Funderar lite på om man skulle köpa lite blomjord och några billiga blommor att plantera tillsammans med barnen.
Vi köpte nämligen en balkonglåda igår, aldrig bemödat oss med att ha en förr men nu ska vi o barnen göra nå fint.
Och så var det det här med middagen.
Vad blir det för mat? Jag ska gå och glo i frysen.
Göra mig klar och sen lämna mina "gympadojjor" till skomakaren. 2 mån gamla och sömmarna har släppt vid tån på ena skon... Men Downstairs där jag köpte dem betalar det. Bra bra.
Nu går jag vidare med dagen.
Imorse hade vi lite bråttom. Både jag och Krister skulle duscha. Barnen var sega som sniglar och vi vuxna rörde oss som zombies till en början. Tittade ut genom fönstret för att avgöra vilket väder som väntar. Torrt på backen mycket dimmigt. Nå det kan nog bli sol tänker man, vi packar med både shorts och långbyxor. Luvtröja på mig och knäkorta leggins. Barnen åtminstone hellånga byxor och softshell jackor. Det blev lite väl bråttom på slutet och jag morrade över att jag inte hunnit sminka mig för vi skulle åka till Västervik på möte direkt efter vi hade lämnat barnen, men när vi kom ut så överraskades vi av spöregn. Det var bara att springa. Vi har ca 10 minuters promenad till Neo och Minervas skola och dagis, ytterligare 5-10 min till Ians skola (F-1+fritids). Jag gick med Neo och Minerva och Krister tog Ian. De sprang visst in på Konsum på deras väg och köpte paraply lite akut för Ian hade panik över att det vräkte ner regn så hårt på honom och i ansiktet. Vi andra hade inte tid med det. Minerva fick springa in till sitt och jag och Neo in till dagis som ligger på samma område. Neo var blöt precis hela han. Det enda som var torrt var kalsongerna.
Bara att hänga allt i torkskåpet. Men så upptäckte vi att nästan allt i hans väska också var blött. Fick tag på t-shirt strumpor och byxor som legat ihopknölat i mitten av allt dock, så det var skönt. Jag såg mig själv i spegeln och konstaterade att jag inte bara kände mig genomvåt, jag var verkligen genomvåt. In på bara skinnet. Det fanns en fläck på min luvjacka som var torr, en liten liten fläck under huvan. Jag kunde säga att det kändes som att jag hade på mig kläder som kommit direkt ur tvättmaskinen ocentrifugerat.
Var nervös över om jag skulle hinna hem för att byta om för vi skulle åka prick 9 så det blev att skynda sig.
Jag hann. Jag var tacksam över att jag trots allt inte hade sminkat mig, för då hade jag sett ut som en panda vid det här laget. Packade med mig snabbfix i väskan.
Vi hade ett jätteviktigt möte i Västervik på BUP angående Ian.
De behövde så mycket information om honom som möjligt sen ska de ha möte med Vimmerbys BUP och habilitering och så ska vi tillsammans med nämnda ha möte med skolpersonal också , nuvarande lärare och mentor, blivande lärare, rektor och så var det nån mer.
De börjar på bli lite småstressade inför att fixa allting för Ian inför hösten då han ska börja ettan.
Det som står klart är att han definitivt ska ha en assistent på heltid under skol och fritidstimmarna.
Och så har vi tryckt på att BUP ska göra en ny utredning på Ian så vi får mer klart för oss vilken/vilka diagnos han har. Senaste utredningen som gjordes på Hab i Västervik blev klar när Ian var lite mer än 3 år. Då kunde de inte säkert sätta diagnos, men att det troligtvis var något inom autismspectrum , ADHD , Tics och uppmärksamhetsstörning?
Nu har han utvecklats enormt mycket sedan dess, men vi behöver fortfarande få en ny utredning för att han och vi ska få den hjälpen som behövs. Vi har tjatat länge om det här, att få hjälp av BUP och Hab. Vi har fått väntat och väntat. Nu har det här kommit till skott tack vare att vi föräldrar gnällt och tjatat och ringt samt tagit lite högre aukoriteter. Vi har haft stöd av familjeteamet en tid som stöd i föräldrarollen, då det gäller mest Ian, vi har inte haft någon annan att vända oss till. Och nu fick de gå in och hjälpa oss att trycka på alla berörda och äntligen händer allt. Det är som en propp har lossnat. Utan familjeteamet kanske vi fortfarande gått och haft ont i magen och känt djup oro över hur det kommer bli i höst för Ian. För det har ju inte hänt något förrän nu. Men i höst är det BUP som kommer ta över den där stötta-delen som Familjeteamet har ställt upp på innan. Så vi kommer få handledning och hjälp samt hjälpmedel till Ian.
Timstock som hjälper Ian att hålla koll på tiden bättre, scheman, stor planeringstavla för dagen med bilder som går att flytta på och ändra med magneter. Bland annat.
Ja det är väldigt mycket nu som rör Ian. Vi har emellanåt haft lite mer att göra.
Men nu vet jag att det kommer att lösa sig.
Ian får gå i ettan, han ska få assistent, han blir inte ensam. Han behöver inte gå i särskola.
Det är så jag gråter av lättnad.
Jag älskar min lille pojke så mycket.
Jag tror nu att det kommer gå bra för honom.
Nu har det inte blivit skrivet på länge och innan dess var det ännu längre.
Jag dumpade min promenadkompis. Skäms över att säga det. Men det gjorde jag. Det funkade inte så bra tyckte jag även om hon var jätte trevlig.
Det där med hästarna rann ut i sanden i och med att ägaren flyttade hästarna till sin gård och därefter inte behövde min hjälp mer.
Jag gick på Nutrilettpulver ett par veckor men det hände inte så mycket. Min medicin och jag vill inte samverka riktigt när det gäller vikten. Jag sket i det hela.
Jag fick höja dosen på lithiumet nyligen och de ger lite mer biverkningar än jag hade förut.
Förutom att jag har ökad aptit, törst och lägre ämnesomsättning så har jag lätt darriga händer och känner mig väldigt trött ibland. Och det späs ju på utav att jag är så sanslöst törstig att jag vaknar på natten av att jag är törstig, och då måste man ju gå på toa efter det, ofta lagom när man just kommit till ro och somnat. Och när jag varit på toan är jag jättetörstig och bälgar i mig en halvliter vatten utan att kunna hejda mig. Och så får jag gå upp igen en timme senare. Så håller det på. Så jag är trött och stingslig. Kort stubin fast jag egentligen är glad.
Jag har hittat en ny serie som jag gillar, Hart of Dixie. Har just plöjt igenom bägge säsongerna och väntar spänt på fortsättning. Innan dess hade jag avverkat hela serien om Chuck (5 säsonger) och den hade ett riktigt crappy slut.
Våren har äntligen kommit vilket gör mig jätteglad.
Snart slutar Minerva ettan, Ian slutar på F-1 och Neo kommer snart gå sista året på det nybyggda dagiset Lunden.
Mina barn växer och blir så stora och fina.
Jag , jag står still. Händer ingenting. Jag borde göra något åt det.
Jag kunde ju börja träna på matte. Jag har en bok här någonstans, A-kursen.
Hjärnan förtvinar likt en muskel om den inte får tillräcklig stimulans och får arbeta. Jag har fått veta att jag måste träna upp hjärnan igen för att kunna minnas bättre och koncentrera mig och allt det där.
Matte är något som jag verkligen inte förstår mig på. det jag läser i matteboken, formler och kalkyler och sånt, det är som att försöka prata kinesiska med en invånare när man är i kina, efter att ha läst en svensk kina-resturang meny.
Kanske jag kan ändra på det. Kanske jag kan få in det i huvudet. Idag vet jag inte ens hur min miniräknare funkar.
Neo ska opereras den 21:a. Då tar de polyperna i näsan och halsmandlarna.
Lillemannen har konstant nästäppa och tittar man i munnen på honom så ser man att hans halsmandlar täcker 3/4 av hans svalg. Inte undra på att han tycker det är svårt att äta ibland, att han snarkar och andaas så tungt på natten! Lille gubben... det är sagt att jag ska följa med honom och farfar ska skjutsa till sjukhuset, jag tror nog att han stannar ett tag tills efter operationen är över. Men Neo kommer få stanna kvar över natten och jag sover också där med honom. Läskigt ändå, ens barn ska sövas ner och han kommer vara blodig och ha ont när han vaknar. Polyperna har blivit bortskrapade förut och då gjorde det ont i mammahjärtat att få komma in till uppvaket till en son som blöder ordentligt ur näsan och är helt väck. Det kommer gå bra, det vet jag ju.
Det här måste göras.
Imorgon om det är uppehåll ska vi ta med barnen ut för att cykla.
Jag måste ta och försöka sova.
Måste orka vara igång imorgon också.
En "late twenties" tjej med diagnos Bipolär typ2.
Gift sedan 2005
Tre barn födda 05, 06 och 08.
Tre katter.
Lägenhet i lilla Vimmerby.
Jag kommer från Hudiksvall, maken är inföding.
Jag är natur och djur älskare (gillar camping, fiske, plocka svamp, bada, paddla kajak, och jag tycker bra mycket om hästar men har inget sportintresse. Älskar katter men har inget rasintresse.
Filmfreak ,mest sci-fi och fantasy
Bokmal- samma där
Doctor Who - nörd
