uppochnerigen

Flykt från verkligheten

Kategori: Allmänt

Jag älskar att när jag är ensam, dra mig tillbaka in i drömmarnas värld. Där The Doctor är verklig och det finns saker som Oods, tidsresor, stjärnvalar och weeping angels. Att få falla in i den overkliga drömvärlden och leva mig in i den fullständigt. Låter knäppt, men just nu sitter jag och lyssnar på soundtracks från serierna. Vackert. Vilka genier som komponerat musiken. I Doctor Who- världen lämnar jag alla mina bekymmer och all oro, slutar tänka på världen runtomkring. En tillflykt. Till en värld där allt är möjligt. Är inte det underbart? När man har sett på ett avsnitt kan man leva länge på det. Återvända till nuet mer avslappnad. Trots alla bekymmer oro ilska och sorg kan jag le när jag tänker på nästa gång jag har möjlighet att bara förlora mig själv i drömvärlden. Jag älskar verkligen science fiction. Följde även Torchwood med spänning. Captain Jack Harkness... mumma. Och jag vill såklart börja samla på prylarna. Första prylen blir en mugg. sedan en Dalek väckarklocka. Sen rullar det väl på allt eftersom. Små prylar som gör en glad.

fullt upp idag också

Kategori: Allmänt

Städat som en idiot på förmiddagen, rensade alla leksaker på barnens rum, finns inget kvar utom några nallar. Var sen till Granngården och köpte nät och stolpar för att näta in balkongerna för katternas skull, gick på lite över 300, var helt ok tyckte jag. Efter det var vi iväg till Krön och badade, sen var vi på det där nya svindyra glass stället. gott men som sagt svindyrt. Hemlagad glass i all ära men inte till det dubbla priset av vanlig muk/kulglass. Sen var jag å handlade lite färskpotatis till min potatissallad. Den ska ätas med varmrökt lax. Ja... och så ska mannen storhandla i Hultsfred under tiden. Sen ska man hinna med att tvätta och vika mer innan man får stupa i säng.

Begravning och skolavslutning

Kategori: Allmänt

I onsdags, den 12 juni var det dags för Alexandras (Sandra) begravning, Det var en strålande solig dag. Begravningen skulle ske klockan 13. Jag hade förberett mig i ett par dagar. Kände att jag nu accepterat det hela. Att det nu var dags att säga adjö för alltid. För alltid... Det kändes ändå overkligt. Men jag trodde att jag var redo ändå. Jag har varit på min farfars begravning när jag var liten, Ingela (min pappas fästmö) begravning, och min pappas begravning. Det var lika hemskt och skrämmande nu. hemskt , för man har förlorat någon nära. För att familjen är kvar i sorg och förlust. För att hon försvann för tidigt. För att hon inte finns mer. Och jag tror inte på gud eller himmelen. Men jag vill. Men jag tror att man helt enkelt bara slutar att existera, finns inte mer. Ingen ande inget "vaka över oss från himmelen/molnen" inget spökande. Inte att man reinkarneras, inte att man blir ett träd eller stoft som förenas med allt liv på jorden. Men det skulle ha varit en tröst. Men Sandras begravning var väldigt fin. Det var ett väldigt litet men ljust kapell som står på kyrkogården. (själva kyrkan står nere i centrum) På vänster sida satt hennes föräldrar och syskon, några andra släktingar och många av hennes vänner. På höger sida satt Sandras man längst fram med deras tre barn. Sedan hans mamma och bror. Och så var det vi, jag och Krister bakom dem. Jag hade svårt att se på dem. Svårt att se på den vita kistan där framme, översållad av blommor på och runtomkring. Det kändes som att bröstet skulle brista och huvudet svällde upp till en ballong när jag höll hårt på att inte börja storgråta. Men tårarna rann ändå. De spelade "Tears in heaven" och så en vacker psalm som faktiskt passade riktigt bra. Prästen pratade om Sandra och om hennes liv. Hon pratade om det där med självmord att de som gör det måste ha plågas svårt. Sen minns jag inte mycket mer om vad hon sa. Det var nån till psalm som också handlade om det. Och det var så väldigt sorgligt. Allting var så hjärtekrossande. Allt. Tårarna sprutade och jag fokuserade mycket på att andas. De spelade "lilla fågel blå". Vi fick gå fram till kistan. Jag och Krister hade köpt en varsin röd ros att lägga på kistan. Jag kände mig väldigt konstig. Den definitiva bekräftelsen, beviset på att hon är död. Jag tyckte det kändes som att hela rummet snurrade, ville inte ta in att det var hon som låg där. Med fumlighet och snubblande fick jag mig själv att lämna rosen på kistan och sedan gå till min plats. det var mer prat tror jag från prästen, en psalm kanske? Det är lite blurrigt, jag lyssnade inte fullt, men jag hade programmet i handen och psalmverserna stod däri. Sen var det över. Jag ville säga något till hennes man när vi kommit ut. Krister kramade om honom, men jag har lite svårt för kroppskontakt och jag ville säga så mycket men jag höll tyst. Så jag bara stod där som förstenad. Samlingen upplöstes därefter och alla gick till sitt. Jag struntade i att gå hem och byta om . Drog på mig stenansiktet och stoppade in sorgsenheten inom mig nånstans där det inte syntes eller kändes så hemskt mer. Och så gick vi och åt glass. Mitt initiativ. Jag äter när jag inte mår bra. Tröstäter. En stor bägare med massa kulor glass och jag tryckte i mig, liksom tryckte samtidigt undan känslorna. Efter det var magen full och kall, mitt hjärta likaså. Och så gick vi för att hämta barnen för att hinna hem och äta tidigt, senare skulle det vara avslutnings/familjefest på dagiset Tallen där Neo går. Bara att nåla upp smilbanden. Fredagen den 14 juni kom, regnigt och det var dags för skolavslutningen för Ian som slutade F-1 och Minerva som slutade 1:an. De var väldigt fina och väldigt duktiga. Jag var så stolt över dem. Men tårarna kom igen. och då visste jag inte om det var glädjen för barnens skull eller sorgen för Sandra. Efter avslutningen fick barnen också en ros var. De gör så här, att även de små får det , inte bara 6:orna eller 9:orna. Det kändes väldigt konstigt och påminde också om begravningen som skett två dagar tidigare. Jag kände mig som ett nervvrak. så blandade känslor. Fram med leenden och skratt och skoj, in med sorg smärta och saknad. Vi gick hem och firade barnen med tårta och allt som hör till. Sedan blev vi barnfria. Minerva hämtades av sin farmor, Ian till stödfamiljen och Neo till sin farmor& farfar. Kvällen var lugn, vi ugglade framför datorn, såg på tv, jag läste en bok. Vi åt en Grandiosa Panpizza från Ica. Sovmorgon idag, vaknade vid 10. Promenerat på eftermiddagen. Soligt och fint igen. Och så gick vi till kyrkogården. Jag hittade henne där jag trodde att hon skulle ligga. Vi pratade en del, stod tyst en stund och bara tittade, tänkte, sörjde. Sen tyckte jag att vi skulle gå, fast jag ville sätta mig på marken bredvid och gråta. Hem och stoppa undan de där känslorna. För när de känslorna kommer fram så väcker de ett sådant vemod i mig att jag nästan blir rädd. Hemma. Stoppa undan, stäng in. Ta fram lite ibland. En stund. Nu är sommarlovet här. Nu ska man vara glad. Sola och bada. Semestra. Vara lycklig.

Arg och frustrerad.

Kategori: Allmänt

Ingenting tycks fungera och ofta spelar det ingen roll vad jag än gör, så sitter jag ändå kvar i samma sits. Den senaste tiden har jag blivit allt mer arg och frustrerad vilket självklart går ut över familjen. Jag skriker och härjar om småsaker egentligen. Jag som brukade vara lugnt och kunna ta det mesta med tålamod och fattning. Inte nu. Allt jag gör hela dagarna, all min vakna tid är att grubbla och bekymra mig. Jag mår verkligen jättedåligt över hur jag har det. Ekonomin är åt helvete, vi har ett berg och skulder som vi förtvivlat försöker beta av. Vår hyra ligger nu på 8500 plus el. hyran kommer snart höjas igen och då kommer den ligga på nästan 9000:- Ofta har man oro över hur man ska kunna betala räkningarna samt ha mat på bordet. Vår inkomst ligger under socialnormen, men inte tillräckligt under för att kunna söka bidrag. Hade vi haft socialbidrag hade jag åtminstone kunnat få mina tänder lagade. Jag går nästan jämt med tandvärk och går bara till tandläkaren när det är riktigt ont, att jag har så förtvivlat ont att jag inte kan öppna munnen. Dessutom har jag nu en sån otroligt svår tandläkarskräck att jag måste ansöka om att få bli nedsövd för att kunna laga och bara narkosen kostar 5000:- Då vill man ju laga flera på en gång. Innan jag fick barn hade jag inte ett enda hål. Jag gick till en tandläkare som hade lustgasbehandling vilket jag tyckte mycket om, och då fick jag det gratis eftersom jag var under 20. Hålen började väl komma i takt med det eviga snaskandet som gravid, och sockerberoendet som följde. Jag har väldigt sällan råd att köpa mig nya kläder. Jag går i mina kläder tills de är så utslitna att det inte går att laga hålen innan jag köper nytt. Då och då hittar jag fynd, fina kläder till en riktigt billig summa. Det händer att jag har råd att köpa mer än ett plagg till mig själv. Det är lika för maken min. Det är ju barnen som behöver mest kläder, nya efter varje säsong och i takt med att de växer. Barnen kommer alltid i första hand. Vi har sällan råd att göra saker, hitta på något. Att åka till simhallen 3 mil bort kostar oss kring 400:- Vi kan bara ta oss någonstans om vi går eller åker buss. Jag känner mig så otroligt instängd och fångad. Vi tar med barnen till närliggande lekparker så att de får leka, vi har ingen egen lekplats/innergård att leka vid där vi bor. Men det finns ingenting för oss vuxna. Vi skramlar ibland fram pengar till att gå på en riktig storfilm på bio, om vi har den stora lyckan att få barnvakt. Vilket vi sällan får. Finns en bowlinghall som är öppen ibland. Finns ett gym. Finns några restauranger. Men jag vill ut också! Ut i naturen! Där går mitt och min makes intressen isär en del. Han tycker att paddla kanot kan vara intressant men menar på att han skulle drunkna om den välte. Jag vill fiska, men jag har inga fiskeredskap och jag skulle ändå aldrig få skjuts ut till nån av sjöarna som ligger från en mils avstånd ut i skogen och längre. Jag vill bada, men då får jag bada med barnen. Att vi vuxna skulle gå och bada medan barnen är på fritids kommer ju inte på fråga. Han badar ju inte. Hur kul är det att jämt bada själv? Jag vill jättegärna åka till nåt kul ställe att campa på. Jag har sett så många ställen... Jag vill rida, men jag är för tung. Jag vill resa, göra utflykter, klättra, hoppa bungyjump... Jag vill se och göra saker! Men det kommer alltid något i vägen. Jag vill flytta till ett hus på landet där jag kunde vara mig själv. men då behöver man en bil. Och att dra in pengar till körkortet är lite svårt just nu. Jag är så jävla fast och instängd. Jag har ingen kompis att umgås med, bara ytliga bekanta. Jag börjar känna mig mer och mer utanför. Jag kan inte skaffa mig ett jobb på grund av att jag inte är stabil. Jag väntar och väntar på att få komma med i programmet Leva Livet som ska leda en ut i arbetslivet, men jag börjar tro att de har glömt bort mig. Jag kan inte studera för jag har inte den koncentrationen och jävlar anamma som krävs för att klara av en kurs och få betyg. Mitt huvud är inte som det ska efter den senaste depressionen. Och jag tror jag kommer att hamna i en igen snart. Det är så svårt att leva och jag önskar att jag kunde få vara som alla andra. Det händer mig sällan något bra. De lyckliga stunderna är alltför kortvariga och kommer mer sällan. Jag är så trött på att ha det såhär. Står och stampar på samma ställe, år efter år. jag är snart 30 och inte ett skit har hänt med mig. Jag har inte tagit ett enda steg frammåt. Visst, jag har gift mig och jag har fått tre barn. Ja? Men sen då? jag ser ingen ljusning, bara samma samma samma. Ska det vara såhär jävla knapert och svårt i resten av mitt liv? Aldrig bli nånting av mig, aldrig hända nåt, alltid bekymmer. Inga vänner. Ingen som ringer, aldrig någon att umgås med, Jag är tacksam över min familj, men är det allt? Är allt jag kommer vara en mamma och en fru? jag är så trött på att ständigt vara bekymrad och oroad och grubbla. Bara att rycka upp sig och ta nya tag. För hundrasjuttioelfte gången. Suck. Sommarhelvetet kan lika gärna regna bort.