Ingenting tycks fungera och ofta spelar det ingen roll vad jag än gör, så sitter jag ändå kvar i samma sits. Den senaste tiden har jag blivit allt mer arg och frustrerad vilket självklart går ut över familjen. Jag skriker och härjar om småsaker egentligen. Jag som brukade vara lugnt och kunna ta det mesta med tålamod och fattning. Inte nu. Allt jag gör hela dagarna, all min vakna tid är att grubbla och bekymra mig. Jag mår verkligen jättedåligt över hur jag har det. Ekonomin är åt helvete, vi har ett berg och skulder som vi förtvivlat försöker beta av. Vår hyra ligger nu på 8500 plus el. hyran kommer snart höjas igen och då kommer den ligga på nästan 9000:- Ofta har man oro över hur man ska kunna betala räkningarna samt ha mat på bordet. Vår inkomst ligger under socialnormen, men inte tillräckligt under för att kunna söka bidrag. Hade vi haft socialbidrag hade jag åtminstone kunnat få mina tänder lagade. Jag går nästan jämt med tandvärk och går bara till tandläkaren när det är riktigt ont, att jag har så förtvivlat ont att jag inte kan öppna munnen. Dessutom har jag nu en sån otroligt svår tandläkarskräck att jag måste ansöka om att få bli nedsövd för att kunna laga och bara narkosen kostar 5000:- Då vill man ju laga flera på en gång. Innan jag fick barn hade jag inte ett enda hål. Jag gick till en tandläkare som hade lustgasbehandling vilket jag tyckte mycket om, och då fick jag det gratis eftersom jag var under 20. Hålen började väl komma i takt med det eviga snaskandet som gravid, och sockerberoendet som följde. Jag har väldigt sällan råd att köpa mig nya kläder. Jag går i mina kläder tills de är så utslitna att det inte går att laga hålen innan jag köper nytt. Då och då hittar jag fynd, fina kläder till en riktigt billig summa. Det händer att jag har råd att köpa mer än ett plagg till mig själv. Det är lika för maken min. Det är ju barnen som behöver mest kläder, nya efter varje säsong och i takt med att de växer. Barnen kommer alltid i första hand. Vi har sällan råd att göra saker, hitta på något. Att åka till simhallen 3 mil bort kostar oss kring 400:- Vi kan bara ta oss någonstans om vi går eller åker buss. Jag känner mig så otroligt instängd och fångad. Vi tar med barnen till närliggande lekparker så att de får leka, vi har ingen egen lekplats/innergård att leka vid där vi bor. Men det finns ingenting för oss vuxna. Vi skramlar ibland fram pengar till att gå på en riktig storfilm på bio, om vi har den stora lyckan att få barnvakt. Vilket vi sällan får. Finns en bowlinghall som är öppen ibland. Finns ett gym. Finns några restauranger. Men jag vill ut också! Ut i naturen! Där går mitt och min makes intressen isär en del. Han tycker att paddla kanot kan vara intressant men menar på att han skulle drunkna om den välte. Jag vill fiska, men jag har inga fiskeredskap och jag skulle ändå aldrig få skjuts ut till nån av sjöarna som ligger från en mils avstånd ut i skogen och längre. Jag vill bada, men då får jag bada med barnen. Att vi vuxna skulle gå och bada medan barnen är på fritids kommer ju inte på fråga. Han badar ju inte. Hur kul är det att jämt bada själv? Jag vill jättegärna åka till nåt kul ställe att campa på. Jag har sett så många ställen... Jag vill rida, men jag är för tung. Jag vill resa, göra utflykter, klättra, hoppa bungyjump... Jag vill se och göra saker! Men det kommer alltid något i vägen. Jag vill flytta till ett hus på landet där jag kunde vara mig själv. men då behöver man en bil. Och att dra in pengar till körkortet är lite svårt just nu. Jag är så jävla fast och instängd. Jag har ingen kompis att umgås med, bara ytliga bekanta. Jag börjar känna mig mer och mer utanför. Jag kan inte skaffa mig ett jobb på grund av att jag inte är stabil. Jag väntar och väntar på att få komma med i programmet Leva Livet som ska leda en ut i arbetslivet, men jag börjar tro att de har glömt bort mig. Jag kan inte studera för jag har inte den koncentrationen och jävlar anamma som krävs för att klara av en kurs och få betyg. Mitt huvud är inte som det ska efter den senaste depressionen. Och jag tror jag kommer att hamna i en igen snart. Det är så svårt att leva och jag önskar att jag kunde få vara som alla andra. Det händer mig sällan något bra. De lyckliga stunderna är alltför kortvariga och kommer mer sällan. Jag är så trött på att ha det såhär. Står och stampar på samma ställe, år efter år. jag är snart 30 och inte ett skit har hänt med mig. Jag har inte tagit ett enda steg frammåt. Visst, jag har gift mig och jag har fått tre barn. Ja? Men sen då? jag ser ingen ljusning, bara samma samma samma. Ska det vara såhär jävla knapert och svårt i resten av mitt liv? Aldrig bli nånting av mig, aldrig hända nåt, alltid bekymmer. Inga vänner. Ingen som ringer, aldrig någon att umgås med, Jag är tacksam över min familj, men är det allt? Är allt jag kommer vara en mamma och en fru? jag är så trött på att ständigt vara bekymrad och oroad och grubbla. Bara att rycka upp sig och ta nya tag. För hundrasjuttioelfte gången. Suck. Sommarhelvetet kan lika gärna regna bort.