Imorse hade vi lite bråttom. Både jag och Krister skulle duscha. Barnen var sega som sniglar och vi vuxna rörde oss som zombies till en början. Tittade ut genom fönstret för att avgöra vilket väder som väntar. Torrt på backen mycket dimmigt. Nå det kan nog bli sol tänker man, vi packar med både shorts och långbyxor. Luvtröja på mig och knäkorta leggins. Barnen åtminstone hellånga byxor och softshell jackor. Det blev lite väl bråttom på slutet och jag morrade över att jag inte hunnit sminka mig för vi skulle åka till Västervik på möte direkt efter vi hade lämnat barnen, men när vi kom ut så överraskades vi av spöregn. Det var bara att springa. Vi har ca 10 minuters promenad till Neo och Minervas skola och dagis, ytterligare 5-10 min till Ians skola (F-1+fritids). Jag gick med Neo och Minerva och Krister tog Ian. De sprang visst in på Konsum på deras väg och köpte paraply lite akut för Ian hade panik över att det vräkte ner regn så hårt på honom och i ansiktet. Vi andra hade inte tid med det. Minerva fick springa in till sitt och jag och Neo in till dagis som ligger på samma område. Neo var blöt precis hela han. Det enda som var torrt var kalsongerna. Bara att hänga allt i torkskåpet. Men så upptäckte vi att nästan allt i hans väska också var blött. Fick tag på t-shirt strumpor och byxor som legat ihopknölat i mitten av allt dock, så det var skönt. Jag såg mig själv i spegeln och konstaterade att jag inte bara kände mig genomvåt, jag var verkligen genomvåt. In på bara skinnet. Det fanns en fläck på min luvjacka som var torr, en liten liten fläck under huvan. Jag kunde säga att det kändes som att jag hade på mig kläder som kommit direkt ur tvättmaskinen ocentrifugerat. Var nervös över om jag skulle hinna hem för att byta om för vi skulle åka prick 9 så det blev att skynda sig. Jag hann. Jag var tacksam över att jag trots allt inte hade sminkat mig, för då hade jag sett ut som en panda vid det här laget. Packade med mig snabbfix i väskan. Vi hade ett jätteviktigt möte i Västervik på BUP angående Ian. De behövde så mycket information om honom som möjligt sen ska de ha möte med Vimmerbys BUP och habilitering och så ska vi tillsammans med nämnda ha möte med skolpersonal också , nuvarande lärare och mentor, blivande lärare, rektor och så var det nån mer. De börjar på bli lite småstressade inför att fixa allting för Ian inför hösten då han ska börja ettan. Det som står klart är att han definitivt ska ha en assistent på heltid under skol och fritidstimmarna. Och så har vi tryckt på att BUP ska göra en ny utredning på Ian så vi får mer klart för oss vilken/vilka diagnos han har. Senaste utredningen som gjordes på Hab i Västervik blev klar när Ian var lite mer än 3 år. Då kunde de inte säkert sätta diagnos, men att det troligtvis var något inom autismspectrum , ADHD , Tics och uppmärksamhetsstörning? Nu har han utvecklats enormt mycket sedan dess, men vi behöver fortfarande få en ny utredning för att han och vi ska få den hjälpen som behövs. Vi har tjatat länge om det här, att få hjälp av BUP och Hab. Vi har fått väntat och väntat. Nu har det här kommit till skott tack vare att vi föräldrar gnällt och tjatat och ringt samt tagit lite högre aukoriteter. Vi har haft stöd av familjeteamet en tid som stöd i föräldrarollen, då det gäller mest Ian, vi har inte haft någon annan att vända oss till. Och nu fick de gå in och hjälpa oss att trycka på alla berörda och äntligen händer allt. Det är som en propp har lossnat. Utan familjeteamet kanske vi fortfarande gått och haft ont i magen och känt djup oro över hur det kommer bli i höst för Ian. För det har ju inte hänt något förrän nu. Men i höst är det BUP som kommer ta över den där stötta-delen som Familjeteamet har ställt upp på innan. Så vi kommer få handledning och hjälp samt hjälpmedel till Ian. Timstock som hjälper Ian att hålla koll på tiden bättre, scheman, stor planeringstavla för dagen med bilder som går att flytta på och ändra med magneter. Bland annat. Ja det är väldigt mycket nu som rör Ian. Vi har emellanåt haft lite mer att göra. Men nu vet jag att det kommer att lösa sig. Ian får gå i ettan, han ska få assistent, han blir inte ensam. Han behöver inte gå i särskola. Det är så jag gråter av lättnad. Jag älskar min lille pojke så mycket. Jag tror nu att det kommer gå bra för honom.