Nä, nu är det helt knäppt. Jag är trött hela tiden, därför sover jag ett par timmar på dagen om jag kan. Efter middagen längtar jag till sängen så jag tar med mig minsta kring 19 till min säng för att få en förevändning till att själv också få sova. Vaknar kring 22-23, törstig som attan, så blir man ju sugen på att se en film eller serie, så kommer man efter det på att man måste lägga fram kläder åt barnen till morgondagen och så var det det och det och det.... klockan är 03 innan jag kommer i säng igen, då jättetrött. Klockan 05 vaknar minstingen som väcker de andra. Då vaknar monstret också.
GÅ OCH LÄGG ER !!! FATTAR NI INTE ATT DET INTE ÄR MORGON ÄN!?? UT FRÅN KÖKET, STÄNG AV TV:N
IN PÅ ERA RUUUUUM GÅ OCH LÄÄÄÄÄGG ER! SOV!!! INGEN SKA UPP FÖRRÄN KLOCKAN RINGER!!!
Grymt, morr, suck och stön. En timme till. Bara en timme till. Tyst nu barn. Sov. Barngnäll. Skrammel klink barnskrik. Stamp stamp stamp Maaaammaaa Ian slog mig med boken bara för att han inte fick vara på mitt ruuuuum. Neo hittar igen sitt godis som han hade kvar från förra helgen. Alla ska ha. Bråk, skrik. INGEN SKA HA NÅT JÄVLA GODIS KLOCKAN FEM PÅ MORGONEN!!! GÅ OCH LÄGG ER!!!
Men så inser jag efter lite mer barngnäll och spring att jag kan få upp min sängkamrat, min skönt sovande make, till att göra jobbet. Det blev lite skrik där med.
Allt för att jag skulle slippa gå upp och få sova lite mer.
Till mitt försvar så ska inte barn gå upp så tidigt som 5. En timme tidigare än de ska. Jag brukar få väcka dom!
Jag som annars har varit så duktig i över ett år. Jag brukade förut vara sjusovaren, extremt morgontrött.
Men det här året som gått har jag varje vardagsmorgon klivit upp kl 6, inte haft några problem med att sova 8, 6 eller tre timmar, alltid kommit upp. Oftast sovit kring 8 timmar dock. På helgerna har det gått lugnare till, då har barnen vaknat mellan 7-9 och jag fått sovmorgon. Man vet att barnen vaknat när man hör att barnprogrammet är på.
Men det är nu på sistone liksom det har börjat bli såhär.
Vill bara sova. Sover ojämnt. Trött trött trött.
I tisdags var det hemskt!
Natten till tisdag hade jag sovit i knappt tre timmar, 6.30 skulle jag åka med Neo till Västervik för operationsdagen var kommen. Äntligen skulle han slippa de besvärande halsmandlarna och polyperna. Allting gick jättebra. Han var väldigt väldigt styrig, faktiskt oredlig när han vaknade upp ur narkosen. Vet inte hur jag ska beskriva det. Jättesnurrig såklart, han hade kanske ont. Ville inte sitta still, ville inte ligga, kunde såklart inte stå, han fick välja mellan att sitta i mitt knä eller ligga, inget gick. Gnällde och pratade rapakalja.
Men när narkosen gick ur, lagom när vi kommit upp till vårat rum som vi delade med en familj till, då piggnade Neo till ordentligt. Lugnade sig så han kunde titta på barnkanalen, drack vatten och saft, åt en piggelin. Efter en knapp timmes vila skulle han leka. Ingen mer vila där inte. Iväg sprang han med racerfart genom korridoren.
Lekte både inne på lekterapin och i de två väntrummen. Han var jättepigg alltså och jag kunde inte få honom att vila fast han borde ha behövt det. Jag behövde säkerligen det.
Neo lyckades äta banan och små äppelbitar, yoghurt och en pannkaka den dagen så vi var jättenöjda med hur bra han mådde, och han blev av med venkatetern i handen som besvärade honom så mycket. (ja såna är äckliga)
men jag fick inte grabben att somna förrän klockan var 21! Jag hade nickat till varenda gång jag fick möjlighet att sitta ner tex medan han lekte, så jag var alltså jättetrött med riktigt röda ögon. Jag hade väldigt svårt att somna trots det. En gnisslande,knakande säng med överdrag som prasslar och rasslar. fryser som fan, lyssnar på lilleman bredvid som låter lustigt, pappan och den lille bakom skärmväggen låter också barngråt, prassel,gnissel, viskande, tassande... ja. Och så kommer sköterskan och öppnar dörren så det starka ljuset från korridoren väcker mig. och jag som redan har problem med törsten och toabesök på natten. Upp då ett par gånger. Försökte verkligen stå emot att dricka eller ta bara lite i munnen. 05.30 ca hade andra familjen vaknat så då vaknade Neo med. Han ville ut och leka. jag fick honom efter mycket gnäll till att sitta kvar i sängen och titta på barnkanalen så jag kunde slumra lite till. Kl 07 serverades frukosten. Kl 8.15 skulle Neo få träffa läkaren och sen bli utskriven. Det var jobbigt däremellan. Blev lite piggare efter frukost och ett par koppar kaffe dock.
När vi kommit hem gick jag och lade mig i princip med en gång.
Neo tyckte visst också att det var skönt att vara hemma för han sov i 4 timmar. Som jag.
Idag är det fredag, Neo mår bra än. får Panodil och ibuprofen när han har ont.
Minerva ska stanna hemma den här helgen istället för att åka till sin pappa. Och Neo ska till farmor och farfar över natten. Så det blir lite speciellt mys med bara Minerva ikväll, men jag tror nog att jag lägger mig samtidigt som henne och försöker få en hel natts sömn. Kanske kan börja vända sömnrytmen till rätta igen.
Så barnen slipper se det där gröna monstret på måndag igen...
Fick Levaxin. Nu kanske kroppen kan bli mer sig själv igen. Läste mer om det efter mitt besök hos läkaren, hittade beskrivning på symptom på 1177:
Exempel på tidiga symtom på hypotyreos är
trötthet eller nedsatt ork
depression
koncentrationssvårigheter
frusenhet.
Exempel på senare symtom är
torr hud och torrt hår
förstoppning
sämre minne.
Så efter prov 2 ggr så fick jag beskedet. Ingen big deal, medföljer ofta med min andra medicinering, Lithionit. Nu får kroppen det som det var brist på.
inte undra på att jag mått som jag mått sen i vintras?
Lättare att gå ner i vikt nu, hm?
Bli piggare?
Jag tycker att det är jobbigt att få ner tabletterna, 8 om dagen, nu 9 för det är svårt att svälja, jag liksom hulkar.
Men det finns ju dem som behöver kring 40 tabletter om dagen.
I torsdags var jag glad och förväntansfull.
Skulle köpa hem massa fikabröd för min vän Sandra och hennes man skulle komma över vid 10 på förmiddagen, efter vi alla lämnat våra barn till skola och dagis. Så skulle vi få lite vuxentid och ta igen allt vi missat.
Vi hade så mycket som vi ville prata om, senaste gången jag pratade med Sandra var på söndagen då vi gick igenom våra kalendrar för att se vilken dag och tid som passade bäst. Hon hade så mycket som hon ville berätta.
Vi bestämde även att vi skulle ses med alla barnen ute i parken på lördagen, så alla kunde leka.
Klockan började närma sig 10 och jag kom på att jag hade en tid hos psykologen 10.15 som jag inte hade skrivit upp. Min man ringde dem och fick tag på Sandras man. Vi hade tänkt fråga om de kunde komma en timme senare.
Nu skulle de inte komma alls. Han sa att Sandra gick bort två dagar tidigare...Hon var borta.
Enorm chock. Ville inte, kunde inte förstå. Jag trodde vi hade all tid i världen. Det spelade ingen roll hur ofta eller hur sällan vi sågs, för det var alltid som det var igår och varje gång pratade vi och skrattade som aldrig förr.
Hon är borta. Finns inte mer. Kommer aldrig mer igen. Jag kommer aldrig att prata med henne mer igen.
Hon lämnade efter sig så många som älskade henne. Hennes man , tre barn, föräldrar och syskon...Vänner.
Hon var den närmaste vän jag haft. Vi hade ett visst band, inte bara att vi hade barn i samma åldrar, att vi hade varit gravida samtidigt, att vi båda var lyckligt gifta och hade samma humor.
Vi hade samma sjukdom. Men hon fick inte sin diagnos förrän förra året. Jag hade haft vetskapen om min sedan ett par år och äntligen fått kontroll med hjälp av rätt medicinering, rätt psykolog och rätt läkare.
Jag har ju bibolär2. För mig betyder det svåra djupa depressioner som kommer från ingenstans som jag ibland har väldigt svårt att komma upp ur. De varar olika länge, och i olika intensitet. Ibland har jag varit så djupt nere att jag haft självmordstankar. Jag har även haft manier, eller hypomanier, då jag blir "hög", som en person som tagit en drog som amfetamin eller nåt. Som en duracellkanin. Ibland har det inte funnits något stopp. Äventyr, impulser, 100 bollar i luften, för lite sömn,slösa pengar... Ja ni fattar. Säkert.
Vi hade samma sjukdom även om hennes skiljde sig en del från min. Men genom det hade vi ett band och vi kunde prata om saker som man aldrig vågar prata om med någon annan. Som ingen annan skulle förstå.
Jag har varit "frisk" (fri från depression och mani) i precis ett år nu.
Hon kämpade. Jag försökte stötta på alla sätt. Men ibland räcker inte stöttning från andra till.
Jag tänker väldigt väldigt mycket på henne. Gråter över min förlust.
Gråter över hennes familj som förlorat henne.
Önskar henne tillbaka. Tänker på alla gånger vi skrattade ihop.
Tittar på hennes bilder från 2011. Hon såg så frisk, sund och lycklig ut. Verkligen strålande.
Hon var verkligen varm och omtänksam, alltid lätt till skratt.
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat få henne tillbaka.
Ge henne viljan, styrkan och modet att fortsätta leva fast det var svårt.
Jag skulle vilja stötta hennes familj, men jag vet inte hur.
Jag sa till nån, att det var som om vi hade cancer båda två.
Vi hade båda fått strålning och cellgifter, och det fungerade på mig. Men hennes cancer spred sig och åt upp henne inifrån. Ingenting hjälpte. Hon tynade bort.
Hon förlorade sin kamp och jag står ensam kvar.
Det var bara en jämförelse, om man tänker att den här sjukdomen hade varit något mer påtagligt. Något som syns på röntgen, på ultraljud. Något läkarna kunde fixa.
Men så lätt är det inte.
Jag är så arg och besviken.
Jag trodde att hon mådde bättre.
Jag var blind. Hur kunde jag inte se?
Borde inte jag ha förstått?
Fanns det något jag hade kunnat göra?
Nej. Jag kunde inte göra mer.
Hon hade alla hon älskade runt sig, och hon trodde ändå att världen skulle vara bättre utan henne.
Det är den inte.
Den här sjukdomen är så lömsk.
Det var inte hennes fel.
Jag förstår att hon led, men jag hoppades alltid att hon skulle finna styrkan.
Jag saknar henne så hemskt mycket.
Tänker mycket på hennes familj som sörjer henne.
En lömsk sjukdom smög sig på en fin och godhjärtad tjej och lämnade oss andra som älskade henne kvar utan henne. Och den lömska hemska sjukdomen finns i mig.
Igår var det mycket. Kanske det liksom pös ut luft ur mig då.
När jag hämtat barnen på fritids och dagis ca 15.00 så var jag inte särskilt pigg.
Jag mådde ungefär som om jag hade magsjuka (lithium gör så ibland) och var trött och frusen och ville faktiskt ine äta. Det gjorde jag inte igår heller.
Barna fick titta på tv och spela lite på datorn medan jag kröp ihop bredvid dem i soffan med älsklingsfilten och dåsade. Krister var på ett möte. När han kom hem kring 16.30 gick jag och lade mig i sängen.
Krister fick väcka mig kring 18-18.30? för han behövde gå till affären.
Sen fick Neo krypa ner i min säng och vi läste saga, sen slocknade jag.
Vaknade strax efter 21. Var uppe efter det. Vi såg Hans & Gretel. Helt ok. Lite löjlig, lite småkul.
Lade mig igen ca 1 efter att ha burit in Neo till sin säng.
Låg vaken en stund och kelade med Semla som var supergosig sen upp på toa igen och dricka lite mer.
Somnade väl efter 2, vaknar strax före 4, då sitter Neo i soffan och tittar på Jordgubbs-Lisa på tv. I säng med honom igen och sen säng för mig. Kliva upp kl 6.
Jättedåligt humör, det fick alla veta. Ont i magen som dagen innan. fixade ordning barnen sen gick Krister med dem till skolan. Jag drack faktiskt lite saftsoppa och tog en smörgås, sen blev det sängen igen. Och där låg jag tills för en stund sen. Nu kommer jag inte lägga mig igen och känner mig rätt pigg och lite bättre.
15.30 är det utvecklingssamtal för Ian sen är det hem med barnen och laga mat.
Funderar lite på om man skulle köpa lite blomjord och några billiga blommor att plantera tillsammans med barnen.
Vi köpte nämligen en balkonglåda igår, aldrig bemödat oss med att ha en förr men nu ska vi o barnen göra nå fint.
Och så var det det här med middagen.
Vad blir det för mat? Jag ska gå och glo i frysen.
Göra mig klar och sen lämna mina "gympadojjor" till skomakaren. 2 mån gamla och sömmarna har släppt vid tån på ena skon... Men Downstairs där jag köpte dem betalar det. Bra bra.
Nu går jag vidare med dagen.
Imorse hade vi lite bråttom. Både jag och Krister skulle duscha. Barnen var sega som sniglar och vi vuxna rörde oss som zombies till en början. Tittade ut genom fönstret för att avgöra vilket väder som väntar. Torrt på backen mycket dimmigt. Nå det kan nog bli sol tänker man, vi packar med både shorts och långbyxor. Luvtröja på mig och knäkorta leggins. Barnen åtminstone hellånga byxor och softshell jackor. Det blev lite väl bråttom på slutet och jag morrade över att jag inte hunnit sminka mig för vi skulle åka till Västervik på möte direkt efter vi hade lämnat barnen, men när vi kom ut så överraskades vi av spöregn. Det var bara att springa. Vi har ca 10 minuters promenad till Neo och Minervas skola och dagis, ytterligare 5-10 min till Ians skola (F-1+fritids). Jag gick med Neo och Minerva och Krister tog Ian. De sprang visst in på Konsum på deras väg och köpte paraply lite akut för Ian hade panik över att det vräkte ner regn så hårt på honom och i ansiktet. Vi andra hade inte tid med det. Minerva fick springa in till sitt och jag och Neo in till dagis som ligger på samma område. Neo var blöt precis hela han. Det enda som var torrt var kalsongerna.
Bara att hänga allt i torkskåpet. Men så upptäckte vi att nästan allt i hans väska också var blött. Fick tag på t-shirt strumpor och byxor som legat ihopknölat i mitten av allt dock, så det var skönt. Jag såg mig själv i spegeln och konstaterade att jag inte bara kände mig genomvåt, jag var verkligen genomvåt. In på bara skinnet. Det fanns en fläck på min luvjacka som var torr, en liten liten fläck under huvan. Jag kunde säga att det kändes som att jag hade på mig kläder som kommit direkt ur tvättmaskinen ocentrifugerat.
Var nervös över om jag skulle hinna hem för att byta om för vi skulle åka prick 9 så det blev att skynda sig.
Jag hann. Jag var tacksam över att jag trots allt inte hade sminkat mig, för då hade jag sett ut som en panda vid det här laget. Packade med mig snabbfix i väskan.
Vi hade ett jätteviktigt möte i Västervik på BUP angående Ian.
De behövde så mycket information om honom som möjligt sen ska de ha möte med Vimmerbys BUP och habilitering och så ska vi tillsammans med nämnda ha möte med skolpersonal också , nuvarande lärare och mentor, blivande lärare, rektor och så var det nån mer.
De börjar på bli lite småstressade inför att fixa allting för Ian inför hösten då han ska börja ettan.
Det som står klart är att han definitivt ska ha en assistent på heltid under skol och fritidstimmarna.
Och så har vi tryckt på att BUP ska göra en ny utredning på Ian så vi får mer klart för oss vilken/vilka diagnos han har. Senaste utredningen som gjordes på Hab i Västervik blev klar när Ian var lite mer än 3 år. Då kunde de inte säkert sätta diagnos, men att det troligtvis var något inom autismspectrum , ADHD , Tics och uppmärksamhetsstörning?
Nu har han utvecklats enormt mycket sedan dess, men vi behöver fortfarande få en ny utredning för att han och vi ska få den hjälpen som behövs. Vi har tjatat länge om det här, att få hjälp av BUP och Hab. Vi har fått väntat och väntat. Nu har det här kommit till skott tack vare att vi föräldrar gnällt och tjatat och ringt samt tagit lite högre aukoriteter. Vi har haft stöd av familjeteamet en tid som stöd i föräldrarollen, då det gäller mest Ian, vi har inte haft någon annan att vända oss till. Och nu fick de gå in och hjälpa oss att trycka på alla berörda och äntligen händer allt. Det är som en propp har lossnat. Utan familjeteamet kanske vi fortfarande gått och haft ont i magen och känt djup oro över hur det kommer bli i höst för Ian. För det har ju inte hänt något förrän nu. Men i höst är det BUP som kommer ta över den där stötta-delen som Familjeteamet har ställt upp på innan. Så vi kommer få handledning och hjälp samt hjälpmedel till Ian.
Timstock som hjälper Ian att hålla koll på tiden bättre, scheman, stor planeringstavla för dagen med bilder som går att flytta på och ändra med magneter. Bland annat.
Ja det är väldigt mycket nu som rör Ian. Vi har emellanåt haft lite mer att göra.
Men nu vet jag att det kommer att lösa sig.
Ian får gå i ettan, han ska få assistent, han blir inte ensam. Han behöver inte gå i särskola.
Det är så jag gråter av lättnad.
Jag älskar min lille pojke så mycket.
Jag tror nu att det kommer gå bra för honom.
Nu har det inte blivit skrivet på länge och innan dess var det ännu längre.
Jag dumpade min promenadkompis. Skäms över att säga det. Men det gjorde jag. Det funkade inte så bra tyckte jag även om hon var jätte trevlig.
Det där med hästarna rann ut i sanden i och med att ägaren flyttade hästarna till sin gård och därefter inte behövde min hjälp mer.
Jag gick på Nutrilettpulver ett par veckor men det hände inte så mycket. Min medicin och jag vill inte samverka riktigt när det gäller vikten. Jag sket i det hela.
Jag fick höja dosen på lithiumet nyligen och de ger lite mer biverkningar än jag hade förut.
Förutom att jag har ökad aptit, törst och lägre ämnesomsättning så har jag lätt darriga händer och känner mig väldigt trött ibland. Och det späs ju på utav att jag är så sanslöst törstig att jag vaknar på natten av att jag är törstig, och då måste man ju gå på toa efter det, ofta lagom när man just kommit till ro och somnat. Och när jag varit på toan är jag jättetörstig och bälgar i mig en halvliter vatten utan att kunna hejda mig. Och så får jag gå upp igen en timme senare. Så håller det på. Så jag är trött och stingslig. Kort stubin fast jag egentligen är glad.
Jag har hittat en ny serie som jag gillar, Hart of Dixie. Har just plöjt igenom bägge säsongerna och väntar spänt på fortsättning. Innan dess hade jag avverkat hela serien om Chuck (5 säsonger) och den hade ett riktigt crappy slut.
Våren har äntligen kommit vilket gör mig jätteglad.
Snart slutar Minerva ettan, Ian slutar på F-1 och Neo kommer snart gå sista året på det nybyggda dagiset Lunden.
Mina barn växer och blir så stora och fina.
Jag , jag står still. Händer ingenting. Jag borde göra något åt det.
Jag kunde ju börja träna på matte. Jag har en bok här någonstans, A-kursen.
Hjärnan förtvinar likt en muskel om den inte får tillräcklig stimulans och får arbeta. Jag har fått veta att jag måste träna upp hjärnan igen för att kunna minnas bättre och koncentrera mig och allt det där.
Matte är något som jag verkligen inte förstår mig på. det jag läser i matteboken, formler och kalkyler och sånt, det är som att försöka prata kinesiska med en invånare när man är i kina, efter att ha läst en svensk kina-resturang meny.
Kanske jag kan ändra på det. Kanske jag kan få in det i huvudet. Idag vet jag inte ens hur min miniräknare funkar.
Neo ska opereras den 21:a. Då tar de polyperna i näsan och halsmandlarna.
Lillemannen har konstant nästäppa och tittar man i munnen på honom så ser man att hans halsmandlar täcker 3/4 av hans svalg. Inte undra på att han tycker det är svårt att äta ibland, att han snarkar och andaas så tungt på natten! Lille gubben... det är sagt att jag ska följa med honom och farfar ska skjutsa till sjukhuset, jag tror nog att han stannar ett tag tills efter operationen är över. Men Neo kommer få stanna kvar över natten och jag sover också där med honom. Läskigt ändå, ens barn ska sövas ner och han kommer vara blodig och ha ont när han vaknar. Polyperna har blivit bortskrapade förut och då gjorde det ont i mammahjärtat att få komma in till uppvaket till en son som blöder ordentligt ur näsan och är helt väck. Det kommer gå bra, det vet jag ju.
Det här måste göras.
Imorgon om det är uppehåll ska vi ta med barnen ut för att cykla.
Jag måste ta och försöka sova.
Måste orka vara igång imorgon också.
En "late twenties" tjej med diagnos Bipolär typ2.
Gift sedan 2005
Tre barn födda 05, 06 och 08.
Tre katter.
Lägenhet i lilla Vimmerby.
Jag kommer från Hudiksvall, maken är inföding.
Jag är natur och djur älskare (gillar camping, fiske, plocka svamp, bada, paddla kajak, och jag tycker bra mycket om hästar men har inget sportintresse. Älskar katter men har inget rasintresse.
Filmfreak ,mest sci-fi och fantasy
Bokmal- samma där
Doctor Who - nörd
