uppochnerigen

 Känns det som... Krister kom på att han hade så jättejätte mycket att göra i eftermiddag och superviktigt var det. Fanns inget annat än att jag fick gå och hämta på fritids. Jag gick sakta. Kände mig väldigt klen och vimmelkantig. Andades med så små andetag jag kunde, men då blev jag bara ännu mer vimmelkantig, och drog jag normala andetag så kändes det som att hela halsen och lungorna brann. Öronen gjorde sååå ont, det blåser ute så jag fick dra upp luvan över huvudet och dra åt. Pratade med väldigt hes och grötig röst och hela jag skakade och vacklade när jag stod där och pratade med Ians fröken. 

Jag hade faktiskt sminkat mig riktigt fint och satt i linserna så jag inte skulle se ut som frankensteins monster när jag gick ut bland folk.

Så nu såg jag mer ut som att jag var full.

Fast de visste ju redan att jag är sjuk och frågade om jag mår bättre.

-Näää det är bara som det ser ut kraxade jag.

Det var alldeles för tidigt för mig att sätta min fot utanför dörren.

Jag menar, första dagen jag är uppe och går omkring lite i lägenheten och faktiskt orkar plocka med nånting.

Det skulle ha fortsatt så långsamt i min egen takt.

 

Att gå hem med alla tre var inte så lätt. 

De ville såklart leka. Jag ville hem.

Jag var tvungen att höja rösten för att de skulle höra på mig trots att de visste hur sjuk jag är.

Och varje gång jag höjde rösten mer än ett lågt mumlande, knappt högre än en viskning fick jag en

sån kraftig hostattack så jag trodde lungorna skulle antingen brinna upp eller ramla ut.

Inte ville de heller hålla mig i handen så jag lugnt och tryggt kunde gå med dem hem.

De ville hoppa och skutta runt så jag återigen var tvungen att antingen höja rösten eller rusa fram och ta tag i dem.

Märkligt, de allra flesta dagar annars brukar de vara jättesnälla och gå lugnt och fint och stanna när jag ber dem.

Jag kände mig jätteledsen och riktigt klen och ynklig när vi gick den sista biten hem nerför backen.

 

Nu sitter jag här och snorar och nyser och hostar, öronen klickar och trycker varje gång jag sväljer , skulle inte bli trevligt om det skulle bli öroninflammation på det här.

Eller lunginflammation.

 

Tvätta av mig min påmålade friskhet, bort med rosiga kinder och pigga plirande ögon och tillbaka till zombieläge.

En stor kopp te och lite halstabletter kanske.

Och de två stora gosiga mjuka fluffiga lena varma filtarna.

Ett par dagar lugn till tror jag.

Helgen som var så hade jag och Krister barnfritt.

Ian hos stödfamiljen , Minerva hos sin pappa och Neo hos farmor och farfar.

Det här inträffar en helg i månaden.

Varannan helg är Ian och Minerva borta och neo är hemma.

Som sagt, en helg i månaden har vi hela helgen för oss själva.

Vi hade planer den här gången.

Lugn mysig fredag, eventuellt skulle vi vara i Västervik för shopping och middag.

Ut och DANSA till Black Jack på Pumpen i Södra Vi på lördag. Ut till stallet och hitta på lite saker med hästarna tillsammans med ägaren.

Åka ut till stallet på söndag sen vila innan barnen kommer hem kring 17 tiden färdigmatade och allt.

 

Krister har haft magsmärtor som kommer och går under en lång tid. De smärtorna följs nu äntligen upp av läkare som ska ta reda på varför han har så ont (i samma skala som smärtan då han fick blindtarmsinflammation).

Samt att han har stressmage och jag tror IBS (Irritable Bowel Syndrome)

Just I fredags hade Krister feber, ont i magen och förkyld.

Jag åkte med Ian till Västervik själv för att möta upp stödfamiljen där, sen handlade jag väl behövda underkläder

på Kapp Ahl för presentkortet jag fick av mamma i julklapp.       

 

Lördag kom. 

Jag fick feber. Snuva. Halsont. Ont i kroppen.

Krister låg också bara mest i soffan eller i sängen som jag.

Vila sov vila sov vila sov. 

Inte hade nån av oss ork att varken åka till stallet eller klä upp oss för att gå på dans.

 

Söndagen kom.

säng soffa vila sova.

Klet i ögonen, röda och svullna .Ut med linserna, på med glasögonen. Feber sårig hals. Allmänn orkeslöshet.

 

Och sen kom barnen hem.

Tur vi var två. Krister kände sig åtminstone något bättre.

 

Det var den helgen det.

 

Sen har jag mått sämre.

Igår orkade jag inte upp ur sängen alls.

Blött näsblod som en tok,både tisdagen och onsdagen.

Och så kom hostan.

Och tandvärk.

Jag har inte råd att gå till tandläkaren.

Spolade ur munnen ordentligt med bakteriedödande efter tandskrubbning och la på tandcement.

Känns bättre nu, kan åtminstone tugga igen på den sidan.

Det håller fram till jag kan gå till tandläkaren.

 

Idag är det torsdag och jag orkar vara uppe litegrann.

Efter att ha legat i soffan hela förmiddagen sen barnen gick till skolan så har jag väl lite kraft att köra igång en maskin med tvätt. Och plocka i diskmaskinen.

Blir nog korv och pommes till middag eller färdig fiskgratäng i ugn.

 

Snön har försvunnit igen och kvar är regn och slask.

Blöta barn kommer hem. Vinteroveraller och termobyxor är inget bra mot riktigt blött väder.

Och regnkläderna till de två stora är för smått, både regnset och stövlar.

Ajaj trodde jag skulle klara mig ifrån den utgiften en månad till.

Ska kolla på nätet vad olika butiker tar...

 

Nu ska jag gå och ta en varm dusch och snygga till mig lite.

Jag ser ut som ett lik.

 

Sitter då här med en jumbo mugg med te. Rabarber vanilj.

Vaknade 05.30 före alla alam.

Jag är INTE morgontypen.

Men nu blev det ju rätt lätt att kliva upp eftersom jag motvilligt erkänner mig utvilad, jag behövde gå på toaletten och när jag väl var uppe kunde jag inte lägga mig igen när klockan ringer så snart.

Dessutom var jag ju frukost sugen.

Så jag satte på te vatten och makade ner mig i soffan.

Nu kan ju jag sitta i godan ro en stund innan jag ska väcka dom andra.

Kanske jag kan skriva lite på matlistan.

Vi far till Hultsfred för att handla på WIllys efter vi lämnat barnen på skolan.

Det har varit snålt denna månaden efter jul.

Så jag sitter just nu och drömmer om diverse läckerheter. Of course.

Men frågan är om jag ska skita i att köpa något för min del, om jag ska köra på Modifast-dieten 3 veckor.

Vet ju att det skulle vara bra för mig, men det är inte roligt att göra det ensam.

 

Dags att få upp alla nu, hej och hå.

Jag tycker om vintern.

Jag gillar när det är mycket snö och kallt.

Jag älskar att se hur roligt barnen har det i pulkabacken.

Ibland åker jag också stjärtlapp, barnasinnet finns kvar.

Åkt skidor har jag inte gjort på 12 år tror jag , det är nåt jag saknar.

Inte för att jag nånsin var bra, mina åkturer nedför backen blev antingen störtlopp eller plog hela vägen ner.

Fick aldrig riktigt häng på det där med slalom. 

Men vidderna... att vara högst upp på fjället.

En gång var jag i Lofsdalen, där fanns en backe som var gjord för snowracers storlek xxl.

Det var inga barngrejer där inte, men gud vad kul vi hade. 

Man hakade liksom fast knappliften i ratten på kälken och upp for man.

I toppen på backen såg det ju lagom vuxet ut. Det fanns till och med "hopp"

Jag övergav det där med slalom-störtlopp-plog-ramla-slå-halvt-ihjäl-sig och hade skitkul med en kompis i backen.

Vi tjöt av skratt, och självklart tävlade vi. Vi åkte i många, många timmar. Ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Jag var 16 vid det laget.

Jag var även i Björndalen och Vemdalen, vackert. Mäktiga vyer. Men inget kunde slå just det där i Lofsdalen.

Ja jag saknar det roliga jag brukade göra på vintern förr.

Men då bodde jag också norrut.

 

Vi hade riktigt bra med snö här i Vimmerby före och kring julhelgen, sen smälte allt bort. 

Det verkar som att det tar sig igen nu, jag hoppas. Det gör barnen också.

 

Idag ska jag åka ut till stallet.

Jag har till min stora lycka blivit skötare till 4 vackra tinkerhästar.

Det är terapi...

Jag är för tung för att rida tror jag, det får vänta tills jag är lite lättare.

Men jag kan pyssla om hästarna. Greja i stallet. Mysa med hästarna, ta med dem ut på promenad.

Bara vara och njuta.

 

Men när jag kommer hem...

Jag märkte det inte själv. Det kom smygande.

Jag började bli trött när hösten kom.

Det var som om all energi och glädje sakta rann ur mig. Dag för dag.

jag äter medicin mot bipolär sjukdom. Den ska hjälpa både mot mina "maniska" perioder, då jag är upprymd, sprallig, sover tok lite, går ner i vikt pga hungerkänslor försvinner, tar på mig för mycket och har 100 bollar i luften, slösar pengar och reser hit och dit...Listan är lång. Med andra ord, den delen av mig är duracell kaninen, men det ska medicinen motverka. Så jag blir mer "lagom" . Jag skulle behövt vara duracellkaninen  nu.

 

Jag har nu hamnat i en vinterdepression, som jag ofta varit med om.

Min medicin ska motverka depression också. Så att jag inte "dippar" och går ner för djupt.

Det är väl inte så farligt nu heller. Jag är bara allmänt låg och väldigt trött. Kort stubin. Sa jag trött?

Sover mycket. Mycket. Orkar inte ta tag i någonting. Orkar inte vara med. Kan knappt koncentrera mig på någonting. Kan inte bestämma och göra val. Inte ens enkla saker. plopp eller center? Sak samma...

Jag försöker hålla mig över ytan nu.

Ta min medicin. Sova lagom. Försöka hålla normal dygnsrytm. Försöka koncentrera mig och vara med och närvarande med resten av familjen. Komma utanför dörren. Ta tag i svåra saker, som att ringa till öppenpsyk och tala om för min kurator som jag inte varit hos sen slutet av november att jag vill ha kvar kontakten och lova lova att jag kommer sköta tiderna. Få en tid hos läkaren, som jag missat förra besöket hos.

Inte bra, inte bra. Det är så dumt, så idiotiskt att inte sköta något av de viktigaste tiderna jag har.

 

Idag åker Minerva till sin pappa över helgen. Ian åker till sin stödfamilj över helgen.

kvar har vi lilla Neo. Han brukar vara hos sin farmor och farfar en helg i månaden , en av de helgerna de andra är borta, så att jag och min man kan få lite egentid. Vi brukar försöka gå ut och göra något de helgerna.

Idag blir en hemmakväll. Det brukar vara riktigt lugnt när bara Neo är hemma. Han är så glad och lättsam.

Det ska bli så skönt att få åka ut till hästarna.

När jag kommer hem hoppas jag på att ha lite ny energi, och känna mig lite gladare.

 

Allt är inte depp, jag är glad emellanåt också. Försöker tänka positivt. Uppskatta det jag har.

Jag har en man som älskar mig, i år är det 10 år sedan vi möttes. Vi har tre underbara barn tillsammans.

Minerva 7, Ian 6 och Neo 4. Vi har tre härliga katter. Pippe 8 år, Spock 3, och en nykomling, en kattunge som jag kallar för Semla. Vi bor i en fin lägenhet mitt i stan, nära till allt.

Vi har det bra, även om vi inte har allt vi vill ha.

Men vi har varandra.

Jag försöker tänka så. Tänker på dom när allt annat känns mörkt.