I onsdags, den 12 juni var det dags för Alexandras (Sandra) begravning, Det var en strålande solig dag. Begravningen skulle ske klockan 13. Jag hade förberett mig i ett par dagar. Kände att jag nu accepterat det hela. Att det nu var dags att säga adjö för alltid. För alltid... Det kändes ändå overkligt. Men jag trodde att jag var redo ändå. Jag har varit på min farfars begravning när jag var liten, Ingela (min pappas fästmö) begravning, och min pappas begravning. Det var lika hemskt och skrämmande nu. hemskt , för man har förlorat någon nära. För att familjen är kvar i sorg och förlust. För att hon försvann för tidigt. För att hon inte finns mer. Och jag tror inte på gud eller himmelen. Men jag vill. Men jag tror att man helt enkelt bara slutar att existera, finns inte mer. Ingen ande inget "vaka över oss från himmelen/molnen" inget spökande. Inte att man reinkarneras, inte att man blir ett träd eller stoft som förenas med allt liv på jorden. Men det skulle ha varit en tröst. Men Sandras begravning var väldigt fin. Det var ett väldigt litet men ljust kapell som står på kyrkogården. (själva kyrkan står nere i centrum) På vänster sida satt hennes föräldrar och syskon, några andra släktingar och många av hennes vänner. På höger sida satt Sandras man längst fram med deras tre barn. Sedan hans mamma och bror. Och så var det vi, jag och Krister bakom dem. Jag hade svårt att se på dem. Svårt att se på den vita kistan där framme, översållad av blommor på och runtomkring. Det kändes som att bröstet skulle brista och huvudet svällde upp till en ballong när jag höll hårt på att inte börja storgråta. Men tårarna rann ändå. De spelade "Tears in heaven" och så en vacker psalm som faktiskt passade riktigt bra. Prästen pratade om Sandra och om hennes liv. Hon pratade om det där med självmord att de som gör det måste ha plågas svårt. Sen minns jag inte mycket mer om vad hon sa. Det var nån till psalm som också handlade om det. Och det var så väldigt sorgligt. Allting var så hjärtekrossande. Allt. Tårarna sprutade och jag fokuserade mycket på att andas. De spelade "lilla fågel blå". Vi fick gå fram till kistan. Jag och Krister hade köpt en varsin röd ros att lägga på kistan. Jag kände mig väldigt konstig. Den definitiva bekräftelsen, beviset på att hon är död. Jag tyckte det kändes som att hela rummet snurrade, ville inte ta in att det var hon som låg där. Med fumlighet och snubblande fick jag mig själv att lämna rosen på kistan och sedan gå till min plats. det var mer prat tror jag från prästen, en psalm kanske? Det är lite blurrigt, jag lyssnade inte fullt, men jag hade programmet i handen och psalmverserna stod däri. Sen var det över. Jag ville säga något till hennes man när vi kommit ut. Krister kramade om honom, men jag har lite svårt för kroppskontakt och jag ville säga så mycket men jag höll tyst. Så jag bara stod där som förstenad. Samlingen upplöstes därefter och alla gick till sitt. Jag struntade i att gå hem och byta om . Drog på mig stenansiktet och stoppade in sorgsenheten inom mig nånstans där det inte syntes eller kändes så hemskt mer. Och så gick vi och åt glass. Mitt initiativ. Jag äter när jag inte mår bra. Tröstäter. En stor bägare med massa kulor glass och jag tryckte i mig, liksom tryckte samtidigt undan känslorna. Efter det var magen full och kall, mitt hjärta likaså. Och så gick vi för att hämta barnen för att hinna hem och äta tidigt, senare skulle det vara avslutnings/familjefest på dagiset Tallen där Neo går. Bara att nåla upp smilbanden. Fredagen den 14 juni kom, regnigt och det var dags för skolavslutningen för Ian som slutade F-1 och Minerva som slutade 1:an. De var väldigt fina och väldigt duktiga. Jag var så stolt över dem. Men tårarna kom igen. och då visste jag inte om det var glädjen för barnens skull eller sorgen för Sandra. Efter avslutningen fick barnen också en ros var. De gör så här, att även de små får det , inte bara 6:orna eller 9:orna. Det kändes väldigt konstigt och påminde också om begravningen som skett två dagar tidigare. Jag kände mig som ett nervvrak. så blandade känslor. Fram med leenden och skratt och skoj, in med sorg smärta och saknad. Vi gick hem och firade barnen med tårta och allt som hör till. Sedan blev vi barnfria. Minerva hämtades av sin farmor, Ian till stödfamiljen och Neo till sin farmor& farfar. Kvällen var lugn, vi ugglade framför datorn, såg på tv, jag läste en bok. Vi åt en Grandiosa Panpizza från Ica. Sovmorgon idag, vaknade vid 10. Promenerat på eftermiddagen. Soligt och fint igen. Och så gick vi till kyrkogården. Jag hittade henne där jag trodde att hon skulle ligga. Vi pratade en del, stod tyst en stund och bara tittade, tänkte, sörjde. Sen tyckte jag att vi skulle gå, fast jag ville sätta mig på marken bredvid och gråta. Hem och stoppa undan de där känslorna. För när de känslorna kommer fram så väcker de ett sådant vemod i mig att jag nästan blir rädd. Hemma. Stoppa undan, stäng in. Ta fram lite ibland. En stund. Nu är sommarlovet här. Nu ska man vara glad. Sola och bada. Semestra. Vara lycklig.